I svallvågorna av fler terrorbrott och ökad brottslighet tycks vi acceptera allt mer övervakning. I enskilda fall kan det vara acceptabelt, men möjligheterna som summan av all kontroll ger är skrämmande.
Kameraövervakningen har ökat kraftigt de senaste åren. Kamerorna kan vara effektiva brottsbekämpare, men främst när det gäller egendomsbrott som bilstölder. När det kommer till våldsbrott eller knarkhandel i exempelvis stadskärnor, utsatta bostadsområden eller i kollektivtrafiken är resultaten tvärtom mycket tvivelaktiga.
Det hindrar inte polisen från att vilja sätta upp fler kameror – helst utan att behöva söka tillstånd. Statsminister Stefan Löfven har också lovat att det ska bli enklare för polisen att kameraövervaka när en ny lag snart ska antas.
Stödet för kameraövervakning på offentlig plats är stort bland allmänheten. Det kan ha att göra med att förekomsten av en kamera i sig ökar den upplevda tryggheten. Men en undersökning från Lunds universitet visar också att de flesta tror att kamerorna är bättre på att förebygga brott än vad de faktiskt är.
Rapporter från Stockholmsförorterna Tensta, Rinkeby och Husby, där polisen nyligen satt upp 55 kameror, bekräftar det. Boende och affärsidkare är nöjda, men langarna tycks bara ha flyttat till centrumet intill, eller in i butikerna.
Men trots att kameraövervakning har brett stöd finns det goda skäl att oroa sig över den personliga integriteten i stort. Förutom fler kameror – som dessutom blir mer kraftfulla med tekniska komplement som ansiktsigenkänning – finns numera omfattande databaser med information om våra betalningar hos banker och kreditföretag.
Lagen om datalagring, som just nu har en tillfällig paus efter en EU-dom 2016 men som sannolikt gör comeback nästa år, innebär att tele- och internetoperatörer måste spara uppgifter om våra förehavanden på nätet i form av trafikdata. Därtill tillkommer den "frivilliga datalagring" som våra medlemskap i exempelvis Facebook innebär.
En utredning som ska läggas fram för regeringen senast 31 december tittar också på frågan om polisen ska få tillgång till PKU-registret, en biobank med DNA-prover för de flesta svenskar som är födda efter 1975. Självklart på tvärs med tidigare löften om att registret bara ska användas för forskning.
Lägg ihop allt detta med försvarets signalspaning och kunskapen om att alla databaser för eller senare läcker. Risken för den enskilde handlar inte bara om statens kontrollmöjligheter, utan också om vad brottslingar eller främmande makt kan göra med informationen.
De flesta må vara positiva till kameraövervakning på offentliga platser eller andra enskilda åtgärder, när de presenteras isolerat. Men mycket få skulle nog, om de kände till helheten, acceptera en sådan situation som vi närmar oss.
Sverige behöver en integritetskommission som granskar summan av all övervakning, alla personuppgiftsdatabaser och statliga tvångsmedel. En översyn av det har nog aldrig varit så nödvändig.