Om det finns en enda försvars- och säkerhetspolitisk fråga som regeringen tydligt har visat är tabu, är det huruvida Sverige ska söka medlemskap i försvarsalliansen Nato eller inte.
Socialdemokraterna, som har laddat ett stort politiskt kapital i sitt benhårda nej, fortsätter att hemsökas av frågan som håller på att rinna dem ur händerna, något som blev väldigt tydligt under Folk och Försvars rikskonferens, som just nu pågår i Sälen.
Statsminister Stefan Löfven kände sig till och med tvungen att sätta ner foten i regeringsförklaringen. Gång på gång har försvarsminister Peter Hultqvist sagt att medlemskap “inte är aktuellt”. Ju mer Socialdemokraterna deklarerar att de är emot, desto mer högljudd verkar debatten bli. Det är nästan så att det kan misstänkas att S förbereder sig för en ordentlig U-sväng genom att uppmuntra till ökad debatt.
Därmed blir det också lättare för partiet att kunna meddela att man har “lyssnat in” debatten för att sedan landa i att man har ändrat position. Inget signalerar kraftfullt ledarskap som en fråga där man är beredd att ge ett nytt besked.
Trots att utrikesminister Margot Wallström var märkbart irriterad över att frågan åter har seglat upp i debattens centrum, meddelade hon att hon under våren ämnar bege sig ut på en turné genom Sverige. Då ska hon “lyssna in” de tankar som finns om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.
Frågan är särskilt känslig i den vänstra falangen hos Socialdemokraterna och så gott som omöjlig hos Miljöpartiet, och det är å deras vägnar som denna politiska teater nu spelas upp.
Det luktar förankring och politisk omsvängning i Nato-frågan.
Alliansen vädrar morgonluft. Nya moderatledaren Anna Kinberg Batra deklarerade tydligt i sitt installationstal att det är dags för en ordentlig utredning.
Folkpartiledaren Jan Björklund hejar ivrigt på, medan Annie Lööf (C) villkorar decemberöverenskommelsen med att Socialdemokraterna inte har vetorätt om att tillsätta en förutsättningslös utredning. Även Göran Hägglund och Kristdemokraterna vill se en utredning.
Därför kan det inte beskrivas på något annat sätt än som ett dolkhugg i ryggen av vänsterledaren Jonas Sjöstedt, som nyligen meddelade att han förvisso är emot en utredning men att han välkomnar en ökad debatt. Värt att notera är att Sjöstedt inte kräver en folkomröstning.
Däremot utmanade han de borgerliga partierna att kräva en folkomröstning om frågan nu var så viktig för dem.
Det var en både slug och utmanande manöver som inte faller i särskilt god jord hos S och MP. Så kan man alltså bete sig mot en regering man är stödparti åt, när man vill jäklas i en fråga som engagerar gräsrötterna, och som man redan inser är förlorad.