Magdalena Andersson, finansministerkandidat (S), hade plockat fram sågen.
Budgetpropositionen för valåret 2014 skulle presenteras och oppositionen hon ledde behövde tvinga Alliansregeringen till någon slags kännbar förlust. Lösningen blev att ge sig på sänkningen av den statliga inkomstskatten. Sverigedemokraterna hängde på när kravet kom till riksdagen.
Därmed bröt Socialdemokraterna en cirka 20 år gammal uppgörelse om budgetprocessen. Andersson motiverade beslutet med att det syftade till att stärka statsfinanserna snarare än försvaga dem, men de flesta såg det nog för vad det var: ett offer av långsiktiga spelregler för kortsiktiga politiska poäng. Efter den nuvarande mandatperiodens budgetbråk tillsatte regeringen i vintras en kommission med representanter från alla partier och uppdraget att komma överens om uppdaterade budgetregler.
Under onsdagen kom beskedet att man inte lyckats komma överens. Det betyder att osäkerheten för om och hur en minoritetsregering kan få igenom sin budget kvarstår inför nästa mandatperiod.
Nästan som ett svar på den nyheten kom Magdalena Anderssons besked om att hon vill genomföra en bred skattereform ihop med Centerpartiet och Liberalerna. “Principerna som vägledde skattereformen 1990-91 tycker jag fortfarande är relevanta”, sa hon till Dagens industri (3/10).
Det är välkommet att hon anser det, men det hade varit ännu mer välkommet om det visade sig i praktisk handling. Två principer i “århundradets skattereform” som den kallades var att marginalskatten skulle vara högst 50 procent och att bara cirka 15 procent av löntagarna skulle betala statlig inkomstskatt.
I dag är den högsta marginalskatten 60 procent och mer än en fjärdedel betalar den högre skattesatsen. Om Magdalena Andersson verkligen stod bakom huvuddragen i 90-talets reformer skulle det ha synts i hennes budget.
Det finns därför goda skäl att tro att inviten till C och L bara är ett maktpolitiskt grepp för att locka in partierna till en dialog som kan förlängas till ett budgetsamarbete, som Tobias Wikström är inne på i Dagens industri (4/10). Varför skulle Andersson annars bjuda in just dessa två partier, som både vill sänka skatterna mer och för dem med högre inkomster än de andra i Alliansen?
Så har Socialdemokraterna reducerat också den ekonomiska politiken till ett spel. Det var de som kastade budgetreglerna överbord under förra mandatperioden, även om Alliansen följt efter med hotet om misstroende mot finansministern. Det är Socialdemokraterna som nu står i vägen för en blocköverskridande skatteuppgörelse som blir långsiktigt hållbar i riksdagen. Det är också de som lägger en budget utan några strukturreformer. Om samma parti vill göra anspråk på att vara ett statsbärande parti bör de börja agera som ett och söka långsiktiga spelregler och verkligt breda överenskommelser.
Tills vidare är sågen kvar i Magdalena Anderssons hand, fast nu riktad mot den gren hon sitter på.