Enligt interna dokument, läckta till Svenska Dagbladet, kan Ericsson lägga ner all tillverkning i Sverige.
3 000 personer skulle drabbas av produktionsstoppet och 140 års industrihistoria nå sin ändhållplats.
För bara 15 år sedan hade Ericsson 40 000 anställda i Sverige. Därefter följde en krävande fusion med japanska Sony. 2007 sålde Sony Ericsson 13 miljoner mobiltelefoner. 2011 gav Ericsson upp mobilerna och i dag har personalstyrkan i Sverige krympt till 16 000.
Alla börsbolag har ett primärt uppdrag: Att leverera produkter eller tjänster av hög kvalitet, som ger vinst till aktieägarna. Ericsson har tappat nästan en tredjedel av sitt börsvärde de senaste fem åren. På tio år har värdet fallit 45 procent, trots att index på Stockholmsbörsen stigit 55 procent
Men förlusterna har aldrig känts i ledningens plånböcker. Nyligen sparkade vd:n Hans Vestberg fick sju miljoner i bonus sitt första år 2010. 2015 hade bonusen vuxit till 16 miljoner. Pengaregnet växte, trots uteblivna resultat.
Kapitalismen är världens bästa välståndsskapare. Så sent som förra veckan konstaterade hjälporganisationen Oxfam att andelen människor som lever i extrem fattigdom bara krymper: Från 29,7 procent av världens befolkning 1996 till 9,6 procent 2015.
Men statistiken visar också att finanskrisen har lett till inkomststagneringar i flera industriländer.
Ericssons utsatta läge bekräftar att inte ens nationalklenoder går säkra från hastiga strukturomvandlingar. Och när vanliga anställda känner att räkningarna blir svårare att betala krävs en tydlig koppling mellan börsvärde och bonusprogram.
Avindustrialiseringen av Sverige kan inte bemötas med rödgröna politiska krav på kärnkraftsutfasning och kilometerskatter. Men inte heller industriägarna bör sky sitt ansvar till varför populism och protektionism växer.
Omotiverad bonus-dekadens skadar förtroendet för marknadsekonomin. Det är ytterst allvarligt i en tid när så många ifrågasätter globaliseringen.