Landsbygdspolitik resulterar ofta i floskelbingo. Men man kan inte nöja sig med att konstatera att hela landet måste leva.
I januari nästa år ska den parlamentariska landsbygdskommittén lägga fram en analys över hur de senaste fyra decenniernas politik har påverkat landsbygden, samt en strategi för framtiden. Redan nu har Ekot tagit del av några idéer från kommittén.
Ett av förslagen är att flytta ut 10 000 statliga jobb från storstadsregionerna till landsbygden. Det är en tveksam medicin. Visst finns det en stor poäng i att staten finns representerad över hela landet, men utflyttning av myndigheter riskerar att få kompetenstapp som konsekvens.
Det stora problemet med åtgärder som utlokaliserade myndigheter är dock att de knappast gör någon skillnad i stort. Dessutom lär regeringen inte placera myndigheterna i glesbygden. Alla de orter som inte är Stockholm, Göteborg eller Malmö kan knappast räknas som ”landet”.
Exempelvis finns det ingen klockren koppling mellan att delar av E-hälsomyndigheten flyttade ut till Kalmar – en ort som knappast kan betraktas som glesbefolkad – och att posten slutar krångla i den lilla Smålandsorten Örsjö.
Alla glesbefolkade kommuner har inte samma förutsättningar. För kommuner som ligger på pendlingsavstånd till större orter måste det finnas tåg och vägar som gör att man smidigt kan bo på en ort och jobba i en annan.
I kommuner där det är svårt att pendla till större orter är bredbandsuppkoppling och möjligheten att lokalt skapa arbete mer avgörande än nya statliga handläggartjänster flera mil bort.
En landsbygdsvänlig politik måste handla om främst två saker: jobb och infrastruktur.
Det livet utanför storstaden har gemensamt är grundläggande samhällsnyttor, som att räddningstjänsten kommer när man ringer och posten levereras till brevlådan, faktiskt fungerar.
Det är också få småorter som gynnas av symboliska politiska förslag som att flytta ut myndigheter eller att utlokalisera högskolor till mellanstora städer.
Anledningen till att människor väljer att bo på landet är ju trots allt att landet inte är stan. Den som föredrar jobbet som statstjänsteman framför de möjligheter landsbygden erbjuder kommer att söka sig till en större ort. Det borde landsbygdskommittén förstå.