"Rumsrena, det blir ni aldrig", konstaterade Danmarks dåvarande statsminister socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen 1999 om högerpopulistiska Dansk Folkeparti.
Nyrup Rasmussen lät som de flesta svenska politiker låter i dag. DF, betraktades precis som Sverigedemokraterna, som något katten släpat in. Hur det gick vet vi. DF kom två år senare att bli stödparti åt Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering och har numera samma roll för Lars Løkke Rasmussens.
De senaste veckornas stora diskussionsämne i dansk politik har dock varit de allt tätare banden mellan Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna. På alla hjärtans dag, vilket skapade allmän förtjusning bland danska politiska kommentatorer, framträdde S-ledaren Mette Frederiksen och DF:s partiledare Kristian Thulesen Dahl i en gemensam intervju i fackföreningen 3F:s medlemstidning.
Där talade de om hur de tillsammans motsätter sig regeringens planer på högre pensionsålder, sänkningar av de högsta marginalskatterna och införandet av en platt fastighetsskatt.
Ända sedan Thulesen Dahl blev partiledare 2012 har det spekulerats i att DF skulle röra sig vänsterut. I ett tal 2014 konstaterade Thulesen Dahl exempelvis: “På det stora hela är jag övertygad om att danska arbetare har mycket att tjäna på om DF och S närmade sig varandra.”
DF:s utspel med S har lett till oro inom statsministerpartiet Venstre där många fruktar att relationen med DF håller på att haverera. Det har förstärkts av att finansministern Kristian Jensen gjort uttalanden om globaliseringens fördelar och att politikerna inte ska blanda sig i om någon bär slöja, vilket kan tänkas reta DF.
Andra borgerliga politiker varnar att DF:s väljare betraktar sig som borgerliga och att det därför kommer att straffa sig att närma sig S. Det låter misstänkt som våra egna spelteoretiska diskussioner, bortsett från att det i Danmark handlar om att försäkra sig om högerpopulisternas stöd.
Att något liknande skulle hända i Sverige kan tyckas avlägset. Men det troliga är att både Socialdemokraterna och Moderaterna på några års sikt kommer att tävla om SD:s stöd. Just nu är det framförallt M-företrädare som ser möjligheter i ett närmande till SD. Men det räcker med att se till Jimmie Åkessons uttalanden om hur han i ett samarbete med M skulle prioritera frågor om exempelvis fattigpensionärers villkor (Ekot 27/8-2016) eller hur SD nu kommer att stödja regeringens förslag att riva upp lex Laval, för att se hur SD skulle kunna bli en samarbetspartner även för S.
Det handlar inte om att gilla högerpopulisterna eller anamma deras världsbild – fråga venstrepolitiker och de gillar knappast DF. I stället handlar det om att utifrån det valresultat väljarna levererat försöka ta vara på de möjligheter som ges för att få igenom sin egen politik.
Sverige är inte Danmark och Dansk Folkeparti är inte Sverigedemokraterna. Men nästa gång någon politiker högstämt deklarerar att man aldrig kommer att ha något att göra med ett parti som stöds av en femtedel av väljarna, finns det kanske anledning att ta det hela med en nypa salt.