1948 antog FN:s generalförsamling deklarationen om mänskliga rättigheter. De mest centrala delarna i deklarationen slår fast vår rätt att äga saker som inte kan tas ifrån oss på ett godtyckligt sätt, att få tänka, tro och tycka vad vi vill och vår rätt att uttrycka detta fritt och på det sätt vi själva vill.
Vårt land sägs ibland vara ett av världens mest liberala samhällen. Vi strävar efter att värna om de mänskliga fri- och rättigheter som finns i deklarationen.
Vi har rätt att leva våra liv i frihet, att tänka och tycka som vi vill fritt från rädsla, våld och diskriminering.
Vi lever emellertid inte i någon sorts nirvana. Även om vi kommit längre än de flesta är jämställdhet inte uppnådd.
Det finns våld i våra samhällen som blommar upp hela tiden, men som också får en uppmärksamhet som kanske inte står i proportion till problemet.
Det finns människor i vårt samhälle som tror att det i anonymiteten på nätet är okej att hota, kränka, och exploatera andra.
Kärnan i liberalismen är kanske att fri- och rättigheter vi har måste värnas.
Vi brinner fortfarande för att försvara individens fri- och rättigheter och att värna ett samhälle där dessa rättigheter respekteras lika för alla.
Men vissa tror på fullt allvar att framtiden ligger i att begränsa de fri- och rättigheter som finns i FN:s deklaration och att nationer kan återgå till att vara opåverkade av sin omvärld.
Totalitära lösningar som ”global despoti” och ”ekofascism” förs fram som lösningar för att rädda mänskligheten. Murar reses istället för att skapa möjligheter till dialog och gemensam utveckling.
Intoleransen mot dem som tänker olika, har annan etnisk bakgrund eller en annan sexuell läggning ökar. Man förnekar allt som innebär att det sätt vi lever på behöver förändras.
Som liberal tror jag istället på pluralism: Vi ska använda mänsklighetens hela kreativitet, uppfinningsrikedom och förmåga att anpassa sig för att möta de utmaningar som vi har framför oss.
För oss som arbetar politiskt är det viktigt att värna om öppenhet och att ha respekt för andras åsikter. Under den sega och ganska smärtsamma period som vi just genomlidit innan regeringsbildningen, var det många utomstående betraktare som såg den öppna diskussion om de alternativ som fanns inom Liberalerna som en svaghet.
Olika uttalanden som ”att vara liberal är att vara kluven” användes som indicier på att partiet var splittrat och höll på att brytas sönder.
En alternativ tolkning är kanske istället att det kan vara ett styrketecken att ett parti där grundplåten ligger i en respekt för individens fri- och rättigheter kan ha en öppen och offentlig dialog om ett ingalunda självklart vägval.
Att olika åsikter får komma till tals ligger kanske mer i det liberala partiets gener än hos något annat parti.
Vi må ha olika åsikter i olika stora och små frågor, men vi besjälas kanske alla av att bidra till en värld där individens rättigheter värnas och är en ledstjärna i hur samhället utvecklas.