Erik Fransson på Gotlands Folkblad har tydligen inte legat sömnlös över att få plus och minus att gå ihop i ett litet företag med åtaganden i form av anställda, investeringar och försörjningsansvar.
Det framgår när man läser ledaren ”Bagare har också rätt till deg”.
Sara Wennerström är vd och bagare på Solhaga Stenugnsbageri i Slöinge och Borgmästargården Kafé & Konditori inne i Falkenberg. Det är sex år sedan Solhaga startades. Nu är det ett känt besöksmål, som vinner priser för sina goda bakverk. Framgången har varit möjlig tack vare personalen. Fem av sex anställda är bagare som under högsäsong ägnar sig enbart åt bakning, medan resten av året växlar arbetsuppgifterna, bakning, kallskänk, butik, leverans och marknadsföring.
Livs ställer nu krav på Solhaga att teckna kollektivavtal. Deras krav innebär att flexibiliteten försvinner. Bagarna ska bara baka. Övrig personal ska arbeta i serveringen och butiken, men inte hjälpa till i bageriet. I Solhagas fall leder det till färre bagare anställda året runt. Istället får nya bagare anställas inför varje högsäsong. Duktiga yrkespersoner är avgörande för att fortsätta utveckla verksamheten. Förutsättningarna för att kunna rekrytera duktiga yrkespersoner i en verksamhet som har stora säsongsvariationer är att man kan erbjuda fasta tjänster över året. Vilket kommer försvåras med Livs krav.
Solhaga erbjuder goda villkor, det är löner i nivå med avtal, tjänstepension och försäkring – men inte exakt som i avtalet.
Så kritiken att det bara handlar om löner missar målet. Det är hur kollektivavtalet begränsar möjligheten att organisera arbetet i företaget, som är det stora problemet. Det är i sin tur har varit förutsättningen för att företaget ska kunna utvecklas som det har gjort fram tills i dag.
Sverige behöver fler företagare som vill och vågar anställa. Det är fler jobb som bygger vår gemensamma välfärd. Kollektivavtal, i likhet med annat regelverk, måste moderniseras för att möta de små företagens vardag. I dag väljer sex av tio småföretagare med anställda att inte ha kollektivavtal. Inte för att de är oseriösa eller inte vill betala skäliga löner utan för att avtalen har utvecklats i en tid med storskalig industrialism och passar dåligt växande verksamheter som Solhaga. Detta är en utmaning för de fackliga organisationerna.
Livs måste kunna möta även de mindre företagen med större lyhördhet än vad som sker i dag. Från politiken så måste vi ställa krav på proportionalitet på de fackliga organisationernas agerande i relation till vad de vill uppnå. Resultatet i Solhagas fall blev att två personer fick lämna sina anställningar och leveransavtal sägas upp för att begränsa verksamheten i företaget. Det står inte i proportion till kraven Livs ställer.