”Kravlös skola kränker alla” skriver Eva Bofride i GT 17.8. Skolan är absolut inte kravlös. Bofride berör inte kunskapskraven utan fastnar i ordningsfrågorna.
Hon undrar vem som har makten i klassrummet, om lärarna ingriper och om sena ankomster och störande får konsekvenser.
Att handha konflikter och ordningsfrågor samt att pedagogiskt möta eleverna är en del av läraryrket och bygger förutsättningar för lärande.
Det är inte någonting som lärarna vill eller kan komma undan. ”Snabbspår” till yrket efter att ha ”jobbat i andra branscher” antyder okunnighet om pedagogikens betydelse och yrkets komplexitet.
Föräldrarna har förvisso kommit in i skolan i en ny roll som kunder på en marknad, iscensatt av borgerlig klåfingrighet. Marknadstänkandet skadar lärarnas auktoritet i klassrummet och gör eleverna till ”produkter” i konkurrensen mellan skolornas önskan att locka ”billiga” elever.
Skillnaderna mellan olika skolor ökar. Segregationen i skolan skadar samhället.
Nya betygssystemet var kanske ett hastverk, i alla fall blev dess kriterier mycket dåligt formulerade.
Ändringar i betygskriterierna behövs, men de görs inte i första hand för elevernas kunskapsutveckling, utan för att elev och förälder ska veta precis vad som krävs för varje betyg. Det begränsar kunskapssynen och ger ”kunderna” illusionen av att ha makt i klassrummet.
Skolan har utmaningar att ta itu med som kräver insikter, mod och vilja. Skolan är inte kravlös gentemot barnen och eleverna.
Skolan är däremot kravlös gentemot den politik som i dag formar och organiserar den. Därav följer att allt färre vill bli lärare.
Skolan ska utjämna för skillnader i barnens bakgrunder. Barnens likvärdighet – inte föräldrarnas plånbok – ska vägleda skolans verksamhet.
Integrationen ska främjas, och barn från olika samhällsklasser ska få mötas i klassrummen för sin sociala och kunskapsmässiga utveckling och för samhällets väl.