Två Toryledares misstag har försatt Storbritannien i en av sina allvarligaste kriser sedan andra världskriget. John Mayors beslut om en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet var inte av omtanke om nationen utan ett försök att stärka sin egen ställning inom ett splittrat Tory-parti.
Det gick åt pipan och landet gick in i Brexit-krisen. Nu ville hans efterträdare Theresa May utnyttja Torys opinionsmässiga övertag mot Labour och kunna förhandla med EU med ett starkare stöd för sin linje, en hård Brexit, som en ny Margaret Thatcher. Det gick åt pipsvängen det med. Och Storbritannien ser ut att gå in i Brexitförhandlingarna i sämsta möjliga läge!
En viktig orsak till att Brexitomröstningen gick som det gick var det låga valdeltagandet bland yngre. I parlamentsvalet ökade det kraftigt. Opinionsmätningar visar att det framför allt är människor i övre medelåldern och äldre, som vill lämna EU, medan de unga överlag vill stanna. De gamla bestämde framtiden över huvudet på dem som ska leva den.
Men valresultatet handlar inte enbart om Brexit. Storbritannien upplever, som många andra länder, växande sociala klyftor i spåren på en nyliberal åtstramningspolitik. Tories vill fortsätta den politiken och Labour avbryta den. Också detta har bidragit till ökat stöd för Labour, inte minst bland unga.
Den akuta frågan nu är hur Storbritannien ska få till en regering. Ska den ledas av Theresa May? Svårt! Vem annars är beredd och kapabel att ta över? Inte heller helt lätt! Och hur ska den nya regeringen få majoritet i parlamentet?
Nu satsar man på att May blir kvar och en allians med det nordirländska Unionistpartiet som har tio platser i Parlamentet. De skulle fullfölja marschen mot en hård Brexit. En farlig lösning! Det skulle betyda hårda inrikespolitiska motsättningar i en tid då landet mer än någonsin behöver hålla ihop. Inte minst skulle det kunna leda till att konflikten på Nordirland åter skulle börja pyra och kanske rent av flamma upp.
Vad Storbritannien nu behöver är en krisregering, stödd av både Tories och Labour, med uppgift att förhandla en någorlunda mjuk Brexit, som sedan skulle kunna underställas parlamentet efter ett nyval. Den skulle lämpligen ledas av någon från Tories mer Europavänliga falang och ha en utrikesminister från Labour.
Eventuellt skulle partiledarna stå utanför för att markera det nya kabinettets roll som en förhandlingsministär. Det är inte orimligt att tro att lättnaden inom EU över en sådan utveckling skulle vara så stor att Storbritannien på detta sätt skulle kunna få en mycket bättre uppgörelse än vad som annars hade varit möjligt.
Men Storbritannien har en tvåhundraårig tradition av tvåpartikonfrontation. Så sannolikheten för en ”stor koalition” i Storbritannien är mycket liten. Å andra sidan är det inte mycket i landets nuvarande politiska läge som var sannolikt innan det faktiskt hände.