Återigen spekuleras det i parlamentariskt kaos, regeringskris och nyval. Anledningen är att Sverigedemokraterna inte utesluter att de kommer att frångå praxis i riksdagen och rösta för Alliansens budgetförslag och därmed fälla den rödgröna regeringens budget.
Men det finns all anledning att tvivla på att det blir något av hotet när riksdagen röstar om budgeten i början av december.
För det första finns det, oavsett vad SD-företrädare just nu säger i intervjuer, få sakpolitiska skäl för SD att rösta för en budget som inte innebär en radikal omläggning av flykting- och invandringspolitiken – den enda fråga som egentligen intresserar partiet.
Att ge sitt aktiva stöd till en budget som fortsätter på Alliansens och Miljöpartiets linje med Europas liberalaste migrationspolitik vore i det närmaste att ge upp partiets existensberättigande.
För det andra är SD inte ett parti som, till skillnad från en del andra populistpartier, är ute efter effektsökeri eller ”att röra om i grytan”. Sedan Jimmie Åkesson och kretsen kring honom tog över har målet varit att långsiktigt och i små steg etablera sig som en seriös aktör i svensk politik, och på så sätt påverka invandringspolitiken.
Att fälla en budget bara för att man kan, utan att få något ut av det sakpolitiskt, går rakt emot partiets strategi. För det är knappast så att Alliansen skulle vara beredd att börja regera med aktivt stöd av SD, och anpassa sin politik därefter, om den rödgröna budgeten röstas ner.
Det troliga är snarare att Stefan Löfven efter en talmansrunda återkommer som statsminister.
Det mest sannolika är därför att den rödgröna budgeten går igenom med stöd av Vänsterpartiet.
Men det är därefter som de verkliga, sakpolitiska, problemen börjar för en av Sveriges svagaste regeringar någonsin.