Vilka är ”de rika” i Sverige? De flesta tänker antagligen på börsdirektörer med feta löner eller storägare i framgångsrika bolag. Men för regeringen och Vänsterpartiet inkluderas även butikschefer, rektorer, präster och enhetschefer inom omsorgsyrken, det vill säga personer som tjänar runt 38 000 kronor i månaden.
Vårbudgeten innebär att fler kommer att betala statlig inkomstskatt. Det har regeringen och V redan kommit överens om.
Vänsterpartiet anser att det är en seger för jämlikheten, och på SvD:s debattsida (20/3) skriver partiledaren Jonas Sjöstedt och den ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson att de därmed står upp för bättre livsvillkor för vanliga människor.
Bättre livsvillkor? De ska, tillsammans med S, höja skatten för vanlig medelklass, och har redan höjt skatterna för lärare, sjuksköterskor och poliser. Solidaritet enligt S, MP och V är uppenbarligen att jäsa staten på vanliga löntagares bekostnad.
Det finns en uppenbar paradox i resonemanget. Vänsterpartisterna skriver att de vill skapa ett ”samhälle där alla människor kan få möjlighet att leva ett gott liv” och att de motsätter sig högerns vurm för lönesänkningar eftersom det gör livet svårare för människor.
I det har de rätt – om lönerna sänks och skatten förblir densamma kommer folk att få mindre att leva på. Men just därför är vänsterns blindhet inför den egna ekonomiska politiken så märklig.
Samma logik gäller även för skattehöjningar. För den enskildes privatekonomi spelar det ingen roll om en minskning av det som kommer in på kontot varje månad är ett resultat av höjd skatt eller sänkt lön.
Visst kostar det att ha en generös välfärdsstat. De flesta svenskar är villiga att betala mycket för en bra välfärd.
Men skattehöjningar leder inte per automatik till högre kvalitet i skolan, vården och äldreomsorgen.
Kommunalskatterna har aldrig varit så höga som de är nu, och antagligen kommer de att behöva höjas ytterligare. Samtidigt växer vårdköerna.
Det skulle kunna leda till att människor blir mer toleranta för skattehöjningar. Men det kan också bli precis tvärtom – man upplever att välfärden försämras trots att en större del av månadslönen äts upp av skatten.
Vill man skrapa in tre miljarder till statskassan finns betydligt bättre sätt än att pressa upp redan höga marginalskatter.