Det jäser i Moderaterna. Sedan decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan regeringen och Alliansen har det som började med sura kommentarer från tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn och förre försvarsministern Mikael Odenberg spritt sig. Det finns i dag ett utbrett missnöje bland moderata gräsrötter.
Samtidigt har riksdagsledamoten Isabella Hökmark förklarat att hon inte är ”tillsatt för att rösta fram S-politik” och hennes kollega Finn Bengtsson har meddelat att han inte känner sig bunden av överenskommelsen.
Anna Kinberg Batra kunde ha fått en bättre start på sitt partiledarskap.
Visst kan man ha synpunkter på överenskommelsens utformning. Det hade varit betydligt bättre om den rödgröna regeringen och Alliansen hade hittat sätt att samarbeta kring långsiktigt viktiga sakfrågor, som skolan och infrastruktursatsningar. Men det stod tidigt klart att det inte fanns något intresse för en sådan lösning.
Det får den moderata kritiken att framstå som både märklig och kortsiktig. Genom DÖ håller man samman Alliansen i opposition mot de rödgröna, vilket varit det övergripande målet under hösten. Men man försäkrar sig också om att en framtida alliansregering i minoritet kan få igenom sin budget. Med det i bakhuvudet framstår det som en mindre uppoffring att de närmaste åren släppa igenom regeringens budgetar.
I den moderata kritiken av DÖ återkommer även tanken att det, som Finn Bengtsson skriver, finns en ”icke-socialistisk övervikt” i riksdagen (Dagens Industri, 16/1). Det vill säga, man räknar in Sverigedemokraterna i Alliansens parlamentariska underlag.
Frågan är om de missnöjda moderaterna verkligen är beredda att ta konsekvensen av det resonemanget.
Att göra sig beroende av SD skulle förr eller senare leda till att extremhögern fick diktera villkoren för invandringspolitiken.
Det är svårt att tro att det är en sådan utveckling de moderater som ifrågasätter DÖ vill se.