DEBATT
Några gånger i månaden färdas jag över vårt livsviktiga innanhav på den ovärderliga naturtillgång som ytspänningen utgör. Jag gör det för jag vill leva och verka på Gotland, Sveriges enda län utan vägförbindelse med den övriga nationen. Att färdas på vatten kommer alltid vara en förutsättning för livet mitt ute i Östersjön. Så självklart.
Men våren 2023 är vi ett båtfolk som förlorat kompassriktningen. Sedan flera decennier har vi accepterat en modell för färjetrafiken som innebär kostnader för Gotland som inte står i proportion till någon annan infrastrukturlösning i vårt avlånga land. Istället för att tänka nytt och bygga en ändamålsenlig och robust modell för ö-läget har vi fastnat i en koncessionslösning som var illa genomtänkt när den lanserades och som åldrats snabbt och utan värdighet under senare år.
Prisbildningsmekanismen i systemet är en mardröm för bärande näringar och en börda för civilsamhället ut i så gott som varje familj på ön. Det är dags att sluta stirra förbluffat på kompassnålen. Nu måste en helt ny lösning fram som stödjer och tryggar ön och bygger Sverige.
Vi är ett svenskt län, vi ska inte behöva argumentera för att människor ska kunna ta sig över kommungränsen utan att knäcka hushållsekonomin. Under decennier har Sveriges infrastruktur tillåtits förfalla bit för bit. Kapacitetsbrist, avbrott och förseningar är vanligt förekommande. Vi har halkat efter med reparationer och underhåll av vägar, järnvägar, broar, och inte minst el, gas- och va-nät på ett vis som inte anstår en modern nation som levt i fred, frihet och stadig tillväxt det senaste århundradet.
Landsbygdens befolkning och företag bär den tyngsta bördan, eftersom underhåll och investeringar är mest eftersatt utanför städerna. Så länge underhållsbehovet är större än resurserna som tilldelas av politiken växer skulden. Infrastrukturministern tittat oroligt på sin budget och tycker att Gotland har fått sin beskärda del och vi missar ännu en gång att förklara att vi betalat vår del tusenfalt över åren och att staten egentligen står i skuld till Gotland och andra delar av landet.
Kostnaden bara för att rusta upp befintliga vägar och järnvägar till en acceptabel nivå kommer under det närmaste decenniet växa till över 130 miljarder, enligt Trafikverkets underhållsplan. Om inte betydande insatser görs för att minska infrastrukturskulden kommer näringslivets försämrade förutsättningar att hämma jobbtillväxten i en tid då det nog får anses angelägnare än någonsin att bygga trygghet i jobb och inkomster för befolkningen.
Ska Sverige behålla sin konkurrenskraft och erbjuda hela landet goda förutsättningar att bo och arbeta, behövs en betydligt högre takt i investeringarna i både nya och befintliga infrastrukturlösningar.
I juni presenterade den dåvarande regeringen en infrastrukturplan för de kommande tio åren. Den beskrevs som historisk. Några storslagna satsningar fanns förvisso med, men planen tog inte ett fast grepp om nödvändiga investeringar i den befintliga infrastrukturen. Trafiken till och från Gotland är som jag ser det inte i närheten av en hållbar lösning. Risker och hot i omvärlden vilar i dag i enskilda medborgares resekassa och slår hårdast mot den med minst resurser, hopplöst ogenomtänkt och bakåtsträvande.
Riksdag och regering bär ansvar för att hålla ihop landet, kanske är det rent av deras mest grundläggande uppdrag. Hittills har den enskilda resenären, lantbruken och industrin hållit ihop Sverige med Gotland, nu är det våra politikers tur.