Tack vare privatpersoner och företag och de föreningar de aktiverat sig i och samverkar med har Gotland förutsättningar att vara ett gott hem för nykomlingar som fått uppehållstillstånd. GA skrev på självaste julafton om hur de engagerade organisationerna bjudit in Migrationsverket så att det ska få ta del av de goda erfarenheterna, och det är inte obefogat.
Men i sammanhanget tycker jag också att det är befogat att påpeka en starkt bidragande anledning till att både förutsättningar och debatt skiljer sig mellan Gotland och fastlandet.
Andelen utrikes födda är förhållandevis låg på Gotland. Bara 5,5 procent jämfört med exempelvis Högsby, 19,6 procent. Det finns också goda skäl att anta att skillnaden är större än så när det gäller mer svårintegrerade nykomlingar från Asien och Afrika med bristande utbildning. Gotland hade ju länge i stort sett inget flyktingmottagande och relativt få hamnade här efter asylprövning och uppehållstillstånd. Det är ju skillnad på om nykomlingen har sex års skolgång av tveksam kvalitet och varken kan svenska eller engelska, eller om den kommer från Tyskland, Nederländerna eller USA och har flyttat hit för jobb, kärlek eller något annat skäl som inte har med flykt att göra.
Migrationsverkets statistik över "Kommunmottagna enligt ersättningsförordningen" visar hur stora skillnaderna har varit när det gäller dem som fått uppehållstillstånd som flyktingar, som skyddsbehövande, av synnerligen ömmande skäl eller som anhöriga. Av enkelhetsskäl valde jag att jämföra Gotland med Blekinge och kommunerna där, som av alfabetsskäl kom först i statistiken.
Jag valde att titta först på flyktingkrisens toppår 2015, även om de som då blev kommunmottagna sökt asyl tidigare än så.
Under 2015 placerades 101 stycken på Gotland. Blekinge har drygt tre gånger större befolkning än Gotland, men fick under 2015 härbärgera 1656 kommunmottagna. Det är drygt 16 gånger fler än Gotland. Ungefär fem gånger fler, i förhållande till befolkningen.
Ronneby, som har drygt hälften så stor befolkning som Gotland, tog emot nästan sex gånger fler kommunmottagna – 602 stycken.
Jag gick tillbaka till år 2014. Där var skillnaderna ännu större. Gotland tog emot 24. Blekinge 1214. Ronneby 438.
Under 2013: Gotland tog emot 14. Blekinge 623. Ronneby 230.
Under 2012. Gotland 11. Blekinge 349.
Under 2011: Gotland 16. Blekinge 236.
Statistiken för åren 2016 till 2018 visar att kommunmottagandet jämnar ut sig mellan Gotland och Blekinge. Men det är först och enbart 2018 som mottagandet är jämbördigt, i förhållande till folkmängd.
Under 2016: Gotland 282. Blekinge 1633.
Under 2017. Gotland 317. Blekinge 1511.
Under 2018. Gotland 274. Blekinge 792.
Om Gotland under enbart 2011 till 2018 skulle ha tagit emot lika många som Blekinge, så hade det rört sig om ytterligare cirka 1600 som skulle huseras och integreras trots bostadsbrist och bristande utbildning och språkkunskaper. Hade det då funnits några organisationer som kunde bjudit in Migrationsverket så att det kunde få del av goda erfarenheter från Gotland? Förutsättningarna hade definitivt varit mer problematiska.
Man kan hävda att Gotland inte behövt ta emot fler migranter än vi klarar av att hantera, men skillnaderna är också stora mellan Gotland och flertalet kommuner på fastlandet.
Siffrorna ovan bidrar för övrigt till att avslöja en ofta upprepad lögn – den där om att Sverige stängde gränserna 2015. Sveriges mottagande är fortfarande mycket stort, både i förhållande till andra länder och i relation till tidigare år.
Svenska Dagbladet publicerade i går en debattartikel där Ulf Kristersson och Maria Malmer Stenergard (M:s migrationspolitiska talesperson) skrev i ämnet. I sista stycket konstaterade de:
"En lyckad integration förutsätter en hållbar invandringspolitik. Vänder vi inte utvecklingen nu kommer redan stora problem att bli ännu större."