Moderaterna valde att omedelbart tacka nej, när regeringen deklarerade sin avsikt att bjuda in till nya samtal om nya stambanor för höghastighetståg. Detta orsakade genast viss intern kritik i partiet. Men var kom den ifrån? Från Gottlieb Granberg, länsförbundsordförande i Jönköping:
– Jag hoppas man ändrar sig, och ser nödvändigheten av att vara med i det här.
Och från Johnny Magnusson, regionstyrelsens ordförande i Västra Götaland:
– Jag beklagar det, och min uppfattning står fast att vi behöver stora insatser i infrastrukturen på våra järnvägar.
Kritiken kom alltså just från de landsändar som har störst skäl att hoppas att dessa järnvägar blir till och minst skäl att bry sig om att det blir alldeles för dyrt. Jönköping är tänkt att bli själva navet för höghastighetstågen, där banor från Stockholm, Göteborg och Malmö ska sammanstråla. Att vänta sig återhållsamhet och eftertänksamhet från Jönköping i den här frågan, är nog tyvärr att hoppas på för mycket.
Sverige anser sig uppenbarligen inte ha råd ens till tillräckligt underhåll av den järnväg vi redan har. Ändå planerar man för en elefantsjuk jätteinvestering i stambanor för höghastighetståg, och inga sakliga argument i världen tycks bita på den politiska majoriteten. 250 miljarder kronor enligt den senaste uppskattningen som säkerligen, i vanlig ordning, är en underskattning av den verkliga kostnaden.
Senast i november förrättade Riksrevisionen en veritabel avrättning på de existerande planerna för höghastighetståg, i en granskningsrapport som bland annat fann att planeringen inte ens följt riksdagens riktlinjer för infrastrukturprojekt. Man har inte undersökt om det finns mindre kostsamma åtgärder som kan lösa problemet.
Alternativen är inte utredda, samtidigt som det framstår som att samhällsnyttan inte är tillräckligt stor. Projektets enorma kostnader står helt enkelt inte i proportion till de positiva effekter som man kan hoppas på.
Symbolpolitik där image får gå före effektivitet är alltid skadligt. När det handlar exempelvis 350 miljoner kronor i subventioner till elcyklar framstår ändå slöseriet och bristen på analys som mer uthärdliga, än när man överväger att lägga +250 miljarder på järnväg för höghastighetståg.
Hur vore det om vi började med tåg som går i tid på de banor vi redan har? Detta går att uppnå till en liten bråkdel av äventyret med ny stambana.
Regeringen säger sig söka en bred enighet i frågan. Ändå kommer Sverigedemokraterna inte att bjudas in till samtalen och Moderaterna har redan tackat nej. Kristdemokraterna är dessutom kritiska till dagens planer för höghastighetståg. Att nå bred enighet tycks uteslutet.