De brukar komma varje år till Sverige. Tusentals. Men i år kommer vi nog att sakna dem. Låt oss kalla dem gästarbetare, främst från Östeuropa och Asien. De plockar våra bär och skördar än det ena, än det andra. De rensar våra odlingar från ogräs, buntar våra morötter och så vidare. Säsongsarbetare över alla gränser som i år får förhinder.
Vem ska göra jobbet i deras frånvaro? Borde inte det gå att lösa? Arbetslösheten var ju påtaglig i Sverige redan innan coronakrisen och sedan dess faller ekonomin fritt och arbetslösheten stiger. Borde det inte gå lätt att hitta inhoppare för de säsongsarbetare som brukar resa hit från utlandet.
Läste man lite på och lite mellan raderna i GA i tisdags så verkar faktiskt inte de gröna näringarnas arbetsgivare så pigga på den lösningen. Och det är inte bara det att nykomlingarna i den gröna näringen behöver läras upp. Karin Andersson vid Ryftes sade bland annat:
– Att jobba ute i alla väder lockar inte svenska ungdomar.
Thomas Stenhuse menade att:
– Att plocka jordgubbar är inget enkelt jobb. Det är inte vem som helst som fixar det och kommer man från ett kontorsjobb, då gör det rätt ont.
Jag har inte svårt att förstå vad han menar. Jag är en 54-årig överviktig skrivbordsprodukt som bor i lägenhet och saknar egen trädgård att påta i. Jag är fullkomligt oförberedd för uppgiften och ett jobb på knä i jordgubbslandet skulle snart tvinga mig på knä även i bildlig mening.
Men det finns ju gott om arbetslösa som inte är lika illa fysiskt rustade för uppgiften men som ändå inte tar den, utan föredrar att gå på bidrag. I en ledare i Kristianstadbladet skriver Carolin Dahlman lite mer rakt på sak vad det handlar om:
"Detta är absurt. Hur kan den som blir försörjd av andra bara säga 'nä'? När Söderlind (arbetsgivare i branschen, min anmärkning) berättade att 'folk tröttnar' eller inte 'är sugna' på att jobba i branschen blev jag rasande.
– Förra året hade vi 15 personer som kom hit i ett par timmar och sen åkte hem, eftersom de inte ville fortsätta. Det var ett himla gnällande."
Många är ointresserade av säsongsjobben eftersom det är fysiskt krävande jobb och i praktiken lönar det sig dåligt att ta ett för den som är arbetslös. När motivationen är så usel är det mycket begripligt att det är förödande för arbetsmoralen.
Så man kan ju begripa om arbetsgivarna inte är överdrivet lockade av att försöka rekrytera denna motvilliga arbetskraft. Det kostar att rekrytera, och om de man har anlitat inte dyker upp eller snart väljer att överge sin arbetsuppgifter så blir det ju inte bara dyrt utan dessutom oerhört besvärligt att på kort tid hitta andra som kan lösa uppgiften.
Vad kan man göra åt saken? Tja, till att börja med behöver incitamentsstrukturen förändras i grunden. Kristianstadbladet väljer att formulera denna åtgärd redan i rubriken:
"Plocka ogräs eller bli av med pengarna!"
Det är påfallande hur mycket attityder kan förändras om frågan ändras från "lön eller bidrag" till "lön eller inga pengar alls".
Det är den typen av förändringar som kan få jordgubbarna plockade, ogräset rensat och så vidare. Ja, alla uppgifter som brukar utföras av utrikiska säsongsarbetare som finner lönen mödan värd, skulle kunna bli gjorda även i deras frånvaro.