C-DEBATT

Svenskt lantbruk tappar i den internationella konkurrensen. Land Lantbruk redovisade i veckan att svensk mjölkinvägning nått historiskt låga nivåer och att allt fler svenska gårdar avvecklar mjölkproduktionen.

Mot ljuset av denna negativa utveckling utgör regeringens bristande politiska ambitioner kring livsmedelsstrategins fortsatta satsningar min absolut största besvikelse kring regeringens senaste budget. 

När man lyssnar in processen för budgetförhandlingarna så är budskapet att utan C inom ramen för Ja-överenskommelsen hade livsmedelsstrategibudgeten sannolikt också blivit betydligt lägre.

Min kritik kring livsmedelsstrategibudgeten är att satsningen är alldeles för låg för att kunna ge effekt och ska dessutom sänkas ytterligare efter 2020. 

Det är också upprörande att den nuvarande  livsmedelsstrategin sedan 2017 synes vara utan reell effekt på gårdsnivå och att lönsamheten inte ökar i svenskt lantbruk. Det är ett allvarligt misslyckande.

Livsmedelsstrategin saknar tillräckliga positiva effekter, i jämförelse med flera andra europeiska länder med betydligt vassare livsmedelsstrategier. 

Att så stort fokus läggs på att öka livsmedelsexporten rimmar illa med det faktum att en ytterligare sänkning av svenska livsmedel på allvar riskerar att Sverige kan stå utan många livsnödvändiga livsmedel, om de frihandelsavtal som vårt land gjort sig beroende av faktiskt skulle sättas ur system. 

Låt oss vara ärliga med att sådana tecken på större och allvarligare hot mot frihandelssystemen är under framseglande. Men svensk regering sticker huvudet i sanden, samtidigt som man storsatsar miljardbelopp i en enorm försvarsbudget. Men utan tillräcklig tillgång på svenska livsmedel känns en sådan försvarssatsning inte trovärdig. 

Min farmors ransoneringskort från andra världskriget verkar inte längre vara i reellt medvetande hos den riksdag och regering som ansvarar för vår land. I Finland minns man dock än i dag nöden bättre och agerar mer proaktivt.

Det börjar bli bråttom för svenskt lantbruks framtid att regeringen tar den ständigt minskade livsmedelsförsörjningen på större allvar. 

Lantbrukarkåren växer nämligen inte längre på träd och medelåldern i svensk lantbrukskår är oroväckande hög. Bristande lönsamhet gör det också mindre attraktivt för kommande generationer att ta över de mindre gårdarna. Även de större med stora investeringar och lån riskerar att göra generationsväxlingen svår att ro iland utan lönsamhet. 

Det är nu så långt gånget i antalet gårdsnedläggningar och gårdsammanslagningar att lantbrukarna börjar bli en allvarlig bristvara. 

Allt färre unga utbildar sig för både praktiska och högre studier inom lantbruksvetenskapen och basen för den samlade kompetensen och expertisen blir därmed allt mer begränsad. 

Svensk livsmedelsförsörjning måste öka, inte minska.