Med åren märker jag att tankarna tar mig allt oftare tillbaka till minnenas allé.
Journalistik har alltid varit mitt yrke. Började fuska som tabellnisse (ringde in resultat och gjorde tabeller) på Gotlands Allehanda när jag var 16. Och nu, 54 år senare, är jag fortfarande verksam, dock i en takt som själv kan styras.
Yrket har med åren förändrats till något digitalt högteknologiskt, och de som är kvar i dag är så mycket multi det över huvud taget går att bli.
På min tid var vi antingen reporter, fotograf, korrekturläsare eller redigerare på en tidningsredaktion. I dag lägger vi till webben, kanske teve, kanske lite radio, och kanske något annat som flyger under min radar just nu.
Att minnas allt som hände för över 50 år sedan går naturligtvis inte. Men det finns hjälp. Och den hittar man på Almedalsbiblioteket. Det finns ett rum där GA, Gotlands Folkblad och Gotlänningen (som slog ihop sina påsar 1983 och blev GT), finns på mikrofilm. Där finns de gotländska tidningarna, och det är godis för oss som gillar att söka tillbaka i tiden. Och att minnas. Där flyger tiden lätt i väg.
Har börjat leta efter gamla artiklar jag en gång skrivit. 1973 sommarjobbade jag på GA. Var 18 år. Skrev nöjeskrönika på lördagar, och gjorde annat på dagtid. Det fanns hur mycket jobb som helst för den som ville jobba och var nyfiken.
Det som fastnat mest var minnesorden på familjesidan om de som lämnat jordelivet. Mitt uppdrag vara att ringa anhöriga, de fick berätta om den avlidnes gärning i livet. Den värme jag mötte har följt mig genom livet.
Det var ingen som slängde på luren. Alla ville berätta om den person de precis förlorat. Att som 18-åring ta sig an den arbetsuppgiften var inte lätt. Men efter några intervjuer med anhöriga lossnade det, och jag förstod då att det alltid finns en historia att berätta om alla människor. Det är ett arv jag försökt bära med mig under yrkeslivet.
På sätt och vis var vi multijournalister redan på 70-talet. Vi skrev, vi tog bilder, vi redigerade. Ibland framkallade vi våra filmrullar, och kopierade även bilden, som sedan skulle in i tidningen, Det blev sällan bra. Det enda vi egentligen inte gjorde var att korrekturläsa. Det fanns som tur var andra som gjorde. För en osäker 18-åring var det en trygghetskänsla att veta att någon läste ens text med lupp innan den publicerades.
Korrekturläsarna var den yrkesgrupp som försvann tidigast på redaktionen, någon gång på 90-talet. De ersattes av att redigerarna fick den rollen i samband med att de ritade sidorna, eller att man införde kompisläsning.
Var sak har sin tid, och det är det vi kallar utveckling. Nu är vi i början av AI (artificiell intelligens), och räkna med att utvecklingen kommer att rulla på ännu snabbare. På alla håll och kanter.
Trevlig helg!