När jag var ung, för väldigt längesedan, skrev jag i en text i stor okunskap att det var en ”katastrof ” att ett idrottslag förlorade. Jag vill minnas att jag bara skrev det den där enda gången. Chefredaktören kallade nämligen in mig och berättade pedagogiskt vad en katastrof är. Och att det aldrig kan vara en katastrof när ett idrottslag förlorar. Det kan vara tråkigt, och jobbigt för de inblandade. Men katastrof, icke. Det här var ändå en tid, 70-tal, då vi i jämförelse med nu levde i en ganska snäll värld. Nu i dessa dagar tycker man ändå att det ordet borde ha sorterats bort i idrottssammanhang.
Men häromdagen när jag satt och läste Sveriges en gång största papperstidning i min padda blev det stopp och belägg när jag kom till en sporttext. Det handlade om en fotbollsmatch mellan Västerås SK och Malmö FF. Västerås kvitterade sent till 1-1 och Malmö som kunde vunnit SM-guld fick åka hem till Skåne tomhänt. Och då kom det där uttalandet från målvakten Johan Dahlin högt upp i ingressen: ”Det är givetvis katastrof”.
Jaha, att målvakten slänger ur sig det i affekt går kanske att förstå. Men att journalisten upprepar det för läsarna känns bara så märkligt. Katastrofer ser vi i Ukraina, i Mellanöstern, i svältområden. Människor är på flykt. Det är en katastrof. Vi har haft ett val i Moldavien som var riggat, men där kuppmakarna missade sitt uppsåt på upploppet. Vi har ett ovisst val i USA, vars utgång kan komma att påverka hela världsläget. Det känns ju lite mer oroande än ett SM-guld som försvann, men som ändå Malmö kommer vinna eftersom de har en serieledning som de knappt ens matematiskt kan förlora.
Själv ler nog några av mina gamla arbetskamrater på denna tidning när jag skriver det här. Har nämligen ryktet att använda ordet ”katastrouf”, och uttala det precis på det sättet, i tid och otid. Men talspråk är en sak, skrivspråkets styrka något helt annat. Och jag tycker nog att ”katastrouf” känns aningen mjukare än katastrof.
Att bli prisad för något du gör är alltid gott för själen. I fredags, för en vecka sedan, arrangerade vi på Gotlänningen, vår traditionella mediegala. Med proffset Tommy Wahlgren vid spakarna delades det ut priser till 13 personer som på något sätt utmärkt sig i spalterna, i radio och webb-tv, eller som kommunikatör. Är själv delaktig i detta som jurymedlem. Och det är en av årets höjdpunkter att få se välförtjänta personer ta emot priser.
Även om journalistiken är under ständig förvandling är urvalet att hitta lämpliga pristagare fortfarande väldigt stort. Har lusläst ett stort antal av de reportage som producerats i tidningarna och på Hela Gotland, och nivån är hög. Papperstidningarna bjuder numera ofta på långläsning som vi inte sett tidigare. Att det sedan presenteras på olika plattformar gör inte läsupplevelsen sämre.