KOLUMN
Allt går igen. Mode på 60-talet blir mode 50 år senare. Saltkråkan kommer tillbaka som tv-serie stöpt i vår nya tid. Det har gått nästan 60 år sedan första filmen med Båtsman, Tjorven och Farbror Melker hade premiär 1964. Hur kommer den att se ut som tv-serie i vår tid? Tekniskt säkert helt fantastisk. Men resten?
Det finns annat som aldrig försvinner. Som Rolling Stones som fortsätter att turnera som ett evighetsprojekt trots att några medlemmar börjar snudda vid 80-årsstrecket. Ingen ålderism där inte.
Och så har vid det där med en journalists arbetsuppgift.
Det fanns en tid då fotografen tog bilden, eller knäppte ett kort som den legendariske GT-fotografen Bengan Zettergren brukade säga. Reportern skrev sin text, som förr kunde skrivas hur lång som helst, men som med åren fått tydliga anvisningar hur lång den får bli.
Den här texten får bli max 2 800 tecken. Med blanksteg.
Korrekturläsaren såg till att det inte blev några fel. Redigeraren ritade in texten på en sida tillsammans med en bild och en slagkraftig rubrik. Som hjälpmedel användes typometer och bildsnurra. Med typometern, som är en linjal, mätte vi i cicero. Och med bildsnurran berättade vi för den grafiska avdelningen hur stor procent av originalet en bild skulle bli. Och hur den skulle beskäras. Det var en konstart.
Jag var 17. Året var 1971. Redaktionen Gotlands Allehanda, som på den tiden låg på Mellangatan, vägg i vägg med tryckeriet. I dag är lokalerna attraktiva bostadsrätter. Gotlands Tidningar låg i Specksrum, nära Mellangatan.
I dag pratar vi om multijournalister. Det var vi på 70-talet också. Vi skrev. Vi tog kort. Inte bara det. Vi framkallade ofta våra negativ. Och kopierade bilder. (Till eventuella unga läsare, det var en annan tid, 30 år innan det digitala fick ett genombrott.) Sedan var vi redigerare också. Många olika arbetsuppgifter, men det var en bra skola för en ung journalist.
Det där förändrades med åren. Under en ganska lång tid var det olika yrkesgrupper. Reportern skrev, fotograferna tog bilder, redigeraren ritade sidor.
Nu är vi framme i en digital ålder. Korrekturläsarna är borta sedan länge. De professionella fotograferna och redigerarna blir allt färre.
I dag är de allra flesta journalister multireportrar. De skriver en text, tar bilden, gör webb-tv, har kanske en podd. De lägger själv in sin text i tidningen i en färdig mall. Redan när jag slutade jobba för fem år sedan hade mallade sidor slagit igenom några år tidigare. Det betyder att man kan lägga in olika moduler med olika textlängder och storlekar på bilder. Och sedan se till att texten inte blir för lång.
Under pandemin har det digitala utvecklats. Nu publiceras det som händer direkt på webben. Mer tidlösa reportage hamnar däremot i pappret först. Som Ihreskogs fantastiska evighetsserie ”Du & Jag”.
Oj, nu blev det 2 826 tecken. Måste sluta.