Nyligen har mål om ett klimatneutralt EU senast 2050 och förhöjd klimatambitionsnivå hos fler länder vid FN:s klimatmöte i Madrid, COP25, beslutats. De tydliga framstegen till trots finns ett fortsatt missnöje hos miljörörelsen, som har framförts av bland andra svenska miljöministern Isabella Lövin (MP). Ännu fler åtgärder efterfrågas, och med en alltmer panikartad framtoning. Oavsett hur snabbt vi vill att utsläppsminskningarna ska ske ligger det dock i allas intresse – både människornas och planetens – att bara göra sådant som faktiskt ger resultat.
Särskilt viktigt är då att ta hänsyn till forskning och utvärderingar av vilka politiska styrmedel som fungerar. En matnyttig sådan är Konjunkturinstitutets, KI, årliga rapport om miljö, ekonomi och politik, som presenterades den 11 december. Och en slutsats som bör resultera i förändring är att bonus-malus-systemet för nya personbilar inte är effektivt och därför borde slopas.
Tanken bakom bonus-malus låter visserligen rimlig – att bestraffa nya utsläppsintensiva bilar med höjd fordonsskatt och belöna nya utsläppssnåla bilar med en statlig bonus. Men KI menar att det har en marginell positiv effekt, eftersom straffbeskattning på bensin och diesel redan avskräcker människor från att köpa nya bilar med stora utsläpp. Bonus-malus gör därför varken till eller från ur utsläppssynpunkt, mer än på marginalen. Då blir belöningen och bestraffningen för de som köper nya bilar endast en symbolisk förstärkning av de redan fungerande styrmedlen.
KI:s kalkyler utgår enbart från klimateffekt, och nästan uteslutande från utsläpp av växthusgaser. Därför ska slutsatserna inte följas i blindo, eftersom det också finns andra effekter och värden att ta hänsyn till. Men vad gäller just bonus-malus är avsikten om minskade utsläpp från personbilar den enda egentliga fördelen. KI:s slutsats om att den inte uppfylls bör därför leda till att styrmedlet slopas.
Att KI till exempel konstaterar att straffbeskattning på bränsle minskar utsläppen ska dock inte övertolkas. Det kan vara rimligt att personer som släpper ut växthusgaser också betalar för det, men vi måste samtidigt ta hänsyn till värdet av att alla människor kan transportera sig till en rimlig kostnad. I Sverige är dessutom beskattningen högre än miljöskadan, vilket knappast motiverar ännu mer styrmedel.
Att utforma miljöstyrmedel kräver på så vis ett rejält mått att fingertoppskänsla, eftersom det som är positivt för miljön inte sällan har andra negativa konsekvenser. Men en princip som alltid bör gälla är att det som inte fungerar ska kastas i papperskorgen. Den principen får inte dränkas av en uttalad panik från miljörörelsen och politiker som efterfrågar så många åtgärder som möjligt snarare än effektiva sådana.
Att slopa bonus malus-systemet vore nämligen inte ett steg tillbaka, även om det kan se så ut. Det skulle snarare vara ett bevis på att regeringen lyssnar på forskningen. Vilket också ökar förtroendet för andra, fungerande, miljöåtgärder.