Låt oss hoppas att den sorgliga och solkiga historien om prästen och kragen i Visby stift åtminstone leder till ökad kunskap och medvetenhet. Och det såväl inom Svenska kyrkan som i alla andra sammanhang där barn och unga riskerar att utnyttjas för andras syften.
Det finns ett skäl till att vår lagstiftning innehåller anmälningsplikt för många yrkesgrupper när det finns misstankar att barn far illa.
Ingen vet vad som hänt i det här fallet om kyrkan tagit tag i frågan på ett annat sätt från början och övergreppen blivit polisanmälda så snart de blivit kända. Där kan vi bara spekulera. Men när det står klart att någon missbrukat sin position och barn kommit till skada ska det inte finnas något val.
Det kan för stunden framstå som en mild gärning att tysta ner och låta nåd gå före rätt. Ingen vinner på att någon straffas; kanske var det tanken som låg bakom. Men det kan finnas förlorare. Någon som aldrig kommer till tals och aldrig får vare sig bekräftelse eller upprättelse eller tröst därför att ingen talade om saken, ingen berättade, ingen ställde frågorna som borde ställas. Den som tror sig vara ensam och tvekar om vad som är rätt och fel behöver samhällets stöd bättre än den som är säker och trygg.
Brott ska anmälas och inte sopas under mattan. Vuxna måste ta det ansvar som aldrig kan åläggas den som är omyndig. Och inget blir bättre av att vänta.
Det är lättare att städa om smutsen inte hunnit bli ingrodd.