KULTURKRÖNIKA

Den amerikanske konstnären Marsden Hartley har målat en tavla med några formationer i brunt, grönt och blått. 

Jag såg den förra helgen på konstmuseet Lousiana utanför Köpenhamn och på en nanosekund var jag i Provence. 

Sen läste jag på infoskylten och tavlan föreställde ett berg i Provence. Gick vidare och kom in i ett rum där Hartley målat tavlor i starka färger, med svarta konturer och många symboler och jag tänkte på Frida Kahlo och Diego Rivera, två mexikanska konstnärer. 

Tavlorna var gjorda under en period när Hartley levde i Mexico. Sen såg jag en helt annan typ av målning, med två gorillamuskliga män på en strand med en liten liten kvinna som vilade med huvudet i den ene mannens knä och jag tänkte att Hartley nog var homosexuell och att tavlan kändes märkligt modern, eller snarare tidlös. 

På en vägg fanns ett stort foto av konstnären och en kort beskrivning av hans liv. Hartley levde 1877-1943. 

Han tillbringade många år i Europa, hängde med storheter som Cézanne, Picasso, Getrude Stein, Kandinsky och Matisse, var rastlös och ständigt på resande fot. 

Han bytte ofta stil, influerad av samtidens stora målare och den miljö han för tillfället befann sig i. Han var faktiskt homosexuell. 

Han blev aldrig riktigt erkänd som konstnär under sin levnad men nu räknas han som en av de största i USA, en brobyggare mellan europeisk och amerikansk konst. 

Fotot visade en gänglig man med en rejäl kran och knivskarp blick. Jag har gått och funderat på den där blicken. Hur han såg. Och hur han kunde förmedla det han såg till duken. 

Måla några formationer i brunt, grönt och blått och på ett ögonblick slunga betraktaren av tavlan till Provence. 

Hur är det ens möjligt? Ibland är konst närapå övernaturligt. 

Och ibland tar vi konsten för given. Den bara finns där i överflöd. Offentlig konst, skulpturer, tavlor som ger lite liv åt kala sjukhuskorridorer. 

En och annan av oss går då och då på konstutställningar och museum. Ser något nytt, blir inspirerade, uttråkade eller upprörda. Men lägger kanske mer tid på en gofika och prat med väninnan än på själva konstverken. 

Har vi verkligen sett? 

Vi har musik i öronen flera timmar om dagen men har vi verkligen hört?
Jag vill grotta ner mig i den där känslan av storhet som drabbade mig när jag såg Provencetavlan. 

Och så skulle jag vilja klona den och använda den i mitt vardagsliv. 

Tänk om tandborstning och diskmaskinstömning skulle kunna frambringa samma närvaro som Hartleys konst. Fast nej, såklart inte. 

Konstens andliga ögonblick är svårfångade, sekundsnabba, oväntade. I en mörk tid, och vår tid är mycket mörk, är dessa ögonblick viktigare än någonsin för de berättar för oss vilka vi är. 

Människovarelser satta på jorden för att försköna den, förena den och förädla den. Inte förstöra den.