KULTURKRÖNIKA
Uppsala är sedan några månader min nya hemstad. Det känns både bra och sorgligt. Tretton år på Gotland sätter sina spår. Fyrisån ligger blank med gula löv som kontrasterar vackert mot den svarta vattenytan, men den är ju ändå som en spott i universum jämfört med havet.
Var är havet? skriker hela mitt inre väsen med jämna mellanrum och jag har svårt att trösta det, även efter långa strövtåg i de uppländska skogarna och över ängarna. Det är vackert här men det är ju vackert i nästan hela vårt land, utom möjligtvis i Sveg (förlåt Sveg). Men Gotland är über-vackert och inget kan mäta sig med igelkottens landskap när det gäller det estetiska.
Det är bara att tugga i sig och trösta mitt inre sargade väsen med alla färjeresor jag inte behöver göra och alla elavbrott jag antagligen inte kommer att drabbas av. En sak som är bra i Uppsala, faktiskt bättre än på Gotland, är den livaktiga kulturdebatten i både gamla och nya medier.
Just nu handlar det om hur ett framtida konstmuseum ska se ut. I dagsläget får man traska den långa backen upp till slottet för att njuta av tavlor och skulpturer som inte alls gör sig i mörka, tunga lokaler byggda i ett helt annat syfte än att visa världen vacker konst.
Diskussionen hamnar dock, som den så ofta gör, delvis i den tröstlösa eliten kontra folket-debatten. ”Eliten” – jag tror att här avses folk som vet vad de talar om – anser att konsten behöver ändamålsenliga lokaler. ”Folket” – jag tror att här avses människor som inte är intresserade av konst – tycker att konsten kan få finnas absolut, men inte en skattekrona ska gå till att finansiera något nytt ”konstigheternas hus”.
Minsann. Däremellan finns vilda förslag om att låta konsten visas lite här och där, gärna i köpcentrum och andra kommersiella miljöer där ”folket” finns, eller att slänga ut befintlig verksamhet ur något vackert hus, till exempel gamla anrika studentgymmet ”Svettis”. Det ska bli spännande att se var det landar, både här och på Gotland som också saknar ett vettigt ställe att visa konst på. Men tänk så skönt det vore att slippa kategoriseringen av människor.
Det senare är för övrigt Viochdompartiets (SD alltså) paradgren. Det mesta som inte är kulturarv förminskas. ”Folk” vill ju ha ”svensk” kultur, inte menskonst. I SD:s skuggbudget kan man läsa följande: 16 miljoner bort från scenkonsten, lika mycket bort från teater/dans/musik.
30 miljoner bort från tidskrifter och litteratur. Bild och form förlorar sex miljoner. Filmstödet får 100 miljoner mindre och de centrala museerna får nästan samma nedskärning. En massa miljoner, 95 stycken ungefär, försvinner från de konstnärliga högskolorna och folkbildningen förlorar en miljard.
En miljard mindre för den verksamhet som banade vägen för vårt lands demokratisering. Det är typ som att dra in pensionerna för dem som byggde vår välfärd.