Krönika
Förra hösten gick länsstyrelsen i samarbete med Statistiska Centralbyrån, SCB, ut med en enkät där de ville få svar på hur vi medborgare skulle agera vid en samhällsstörning i en kris eller krig. Nu finns reella svar i den kris vi alla upplever. Mina svar på enkäten har besannats när det gäller läkemedel, sjukvårdsutrustning men framförallt samhällets beredskap i kris och krig. Det självklara att vi vanligt folk skulle hålla mat hemma för en vecka, är inte så självklart. Bankerna som slutat med kontanter när det behövs kontanter för att kunna handla utan att lämna ifrån sig ett kreditkort. Och begreppet upphandling blir rena skämtet i coronatider. För att inte tala om slimmade organisationer. Det samhälle vi skapat klarar knappast kriser. Och även om befolkningen har en myndighetstro, så är var och en ändå sig själv närmast. De tomma butikshyllorna är svaret.
Ett är säkert, journalister är dåliga på att rapportera i kristider. De ställer samma frågor om och om igen utan att höra svaren den intervjuade redan givit. Inget blir tydligare för allmänheten än att nutida reportrar är dåliga lyssnare. De klarar inte särskilt bra att vara informatörer i kristider. Skjutjärnsjournalistik, som man sa förr i världen, blir irriterande och på något sätt osportslig, när myndigheter gör så gott de kan och svaren faktiskt inte alltid finns.
Det får mig att tänka på Gunnar Sträng (s), en gång finansminister. Han tröttnade på journalister som inte hade speciellt mycket kunskap om finanser och i hans tycke ställde dumma frågor. Gunnar Sträng såg till att FOJO, Institutet för fortbildning av journalister skapades. Det landade i Kalmar. Kurser i kris och konfliktjournalistik är nödvändiga och man kan idag lära av Sydafrika.
Innan Coronan landat i Sverige kom en ny undersökning, denna gång från polisen, en Trygghetsundersökning, gudbevars. Trygg i dessa tider. Vem känner sig trygg om man är 70+. Vad bryr vi oss om stökiga grannar, ungdomar som stör. Att lämna huset för okända områden som eventuellt invaderats inte av krigsmakten men väl ett osynligt virus som ser ut som en bukett rosor på tv, det är den stora rädslan.
Vi blir ständigt uppringda av ett 0044 nummer på vår fasta telefon. Jag trodde att det kanske var ett dödsbud från våra tyska vänner och kollade landsnummer eftersom jag blev osäker. 0044 är ett Londonnummer. På nätet står att samma nummer har lurat folk på Åland. Jag ringer då Polisen. Hamnar i Stockholm, naturligtvis. Eftersom jag inte gör någon anmälan, så bryr de sig inte om ärendet. Jag tänkte att polisen skulle varna andra. Men inte.