Hur skört livet är, har jag över åren ständigt blivit varse. Bördor du bär och bördor som ständigt läggs på. Livet som drabbar. I veckan som gick satt jag vid en dödsbädd. En nära hade drabbats av alzheimer. Fort gick det.
Rasande fort rann kilona av kroppen och det som gick bort var en tunn fågelkropp. Timmen senare föll jag själv eller knuffades omkull på ett övergångsställe och revbenen tog stryk. För fjärde gången de sista månaderna.
Sjukvårdens balansövningar jag genomför varje dag är till ingen nytta. Inte dubbar eller krycka heller. Jag ligger där på rygg eller mage. Ibland finns vänliga människor till hands som plockar upp en. Ibland känner jag mig som en hjälplös skalbagge i Guds hand.
Den tillmötesgående doktorn säger att han kan kasta på mig hur många piller som helst, och i det ligger att vi skall alla den vägen vandra med eller utan ömma revben och inga piller i världen håller i längden ålderdomen borta. Skeendet vi alla måste uthärda och möta. Jag har levt med en strokedrabbad man i 22 år. Det får mig att sakta farten för att inte livets påfrestningar eller tunga lyft skall utlösa en hjärnblödning. Är det dags för blodfettssänkande piller? Är det dags för graven? Den gode maken och jag talar ofta om Alzheimer. Hur skall vi göra om någon av oss drabbas? Demensförbundet har gett rådet om anhörigfullmakt, ett råd vi följt. Gode män som inträder i en familjerelation tycks vara ett rent lotteri.
Men det senaste med dödsstäda begriper jag inte. Vi går mot döden vart vi går. Under åren har jag ständigt gjort mig av med saker. Livet har tvingat på oss omständigheter som blivit självklara. En sommar beställde jag en container och tömde vinden rakt av. Enklast så.
Den som har en villa eller en gård vet ju att den dag kommer, när boendet krymper till en lägenhet eller ett vårdboende. Man går från hus och hem till mindre yta för att till sist hamna i en kista på en yta stor som en människokropp eller kanske försvinner ens stoft i vinden. Begravningar är ju till för de efterlevande.
Vi har nu gjort oss av med vår mangårdsbyggnad, det hus jag trodde jag skulle bäras ut ur. I stället har jag burit ut allt ur huset med eller utan hjälp. Tomt står 1700-talshuset anklagande där. Det vill inte bli sommarhus. Det är alldeles tydligt. Plötsligt händer det.
Handtaget till ytterdörren går oväntat av. När jag prövar nyckeln till källardörren biter den till min förvåning sig envist fast i låset. Går inte att rubba. Och jag tänker: vad är det huset försöker säga mig? Det är som byggningen ropar: Människan går men byggnader består.