Åldringsaggressivitet och vanmakt

Krönika Gotlands Folkblad2018-04-25 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Ingen vet vad som väntar en. Jo, döden vet vi med säkerhet att den kommer. Och ålderdomen. Men vad ålderdomen kan tänkas innehålla de sista åren, om det vet vi inget och ingen kan förbereda sig på ett värsta scenario. Vad nu det värsta kan tänkas bli. Är det att förlora hörseln, synen? Eller rentav orken?

För många år sedan träffade jag på begreppet åldringsaggressivitet. Jag läste en roman av Doris Lessing, ”The Diary of a good women, Jane Somers”. Romanen handlade om ett möte mellan en ung aktiv kvinna och en mycket gammal, lortig och arg dam, vid namn Maudie, en åldrig kvinna som inte längre kunde eller orkade hantera vardagen. Den ilska som växte fram hos denna romanfigur, har för alltid blivit en igenkänningsfaktor för mig. Först blir man varse den ilskan i sina åldrande föräldrar. Jag minns allt för väl, när det var dags att flytta min pappa från hus till servicelägenhet. ”Gör vad ni vill, gör vad ni vill”, blev hans ovilliga svar på frågan vilka möbler han ville ta med men satt som fastnaglad vid köksbordet.

Så blir man varse samma situation, när åren går men nu i sin egen omgivning. Ursinnet som flödar över vid minsta lilla svaghet. Det är inte verbala tillmälen som är värst. Inte i början. Det är fingrar och fötter som börjar svikta. Man kommer varken upp eller ner. Tappar saker i ständig glaskrossning. Man suckar och man svär. I sitt upplösningstillstånd blir människan som en vilt fräsande katt. Hur många gånger om dagen använder jag uttrycket: Jag ser inte. Hur kunde det bli så mörkt inomhus dygnet om. Allt kan avhjälpas med ny armatur och starkare lampor eller ett förstoringsglas. Ilskan eller snarare vanmakten dämpas. Åtminstone för ett tag.

Den förra veckans insändare i GT om demensförfarandet i den gotländska vården gör inte mig mindre orolig. Aggressivitet är ett symptom som är svårt att hantera både för anhöriga och vårdpersonal. Om en anhörig på grund av demens måste institutionaliseras, så känns det självklart att personen ifråga instinktivt reagerar på att lämna en van miljö och känslomässigt tvärbromsar när tryggheten tas ifrån en.

Med en impulsiv aggressivitet slår man ifrån sig som ett barn, en ovan situation uppstår som anhöriga inte kan hantera. Vem kan orka stå emot aggressivitet från någon kär person i dess nöd? Frustration uppstår och ingen självklar hjälp finns tillhanda. Varje gång vårdpersonal ringde och bad mig lösa uppkomna problem med min far, så möttes jag av en man som satt vid sitt köksbord och skrek poliiis.

Polisen det var jag det. Inte alla åldras med behag. Vi går mot ett slags kroppslig upplösning, men hur hanterar vi, myndighetschefer som anhöriga den?