Det blir inget samarbete mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna kring statsbudgeten och därmed inte heller i regeringsfrågan. Exakt vad som utspelat sig mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna vet vi inte.
För egen del tycker jag att Socialdemokraterna och Stefan Löfven gick mycket, mycket långt för att tillmötesgå Centerpartiets kravlista. Faktiskt för långt. Det finns en gräns för hur mycket nyliberal politik ett land tål.
Vad vill centerpartiet och Annie Lööf egentligen? Jag försöker tyda. Jag försöker följa med. Men det är inte lätt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger principer och ställningstaganden deklarerats vara orubbliga för att dagar senare bytas ut mot nya - lika orubbliga. Så har det rullat på. Alla statsministerkandidater har förkastats av Lööf. Hela tiden har mantrat varit att varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna ska ges inflytande. Sedan har hon omväxlande använde just dessa två partier för att två gånger förhindrat Stefan Löfven att vara statsminister. Däremellan också förhindrat Ulf Kristersson att bli statsminister. Och nu senast, av allt att döma, sett till att moderaternas och kristdemokraternas budget går igenom.
När någon uppvisar ett irrationellt beteende uppstår frågan om det är ett tecken på dårskap eller genialitet. När det kommer till Centerpartiet tror jag att Lööf och hennes närmaste utgör en hård kärna med nyliberala ideologer, vilka har studerat ödet för Socialdemokrater i Europa. Där har de sett hur arbetarrörelsen först lidit skada av en framväxande nyfascism för att sedan fullständigt krossats. Något som blivit möjligt när den politiska konfliktlinjen skiftat bort från den fördelningspolitiska höger-vänster konflikten, och istället ersatts av ett antal konflikter kring frågor om nationalism eller globalism, protektionism eller frihandel och gemensam kultur mot alternativ kultur.
Jag tror att det är dit Lööf vill. Och hade socialdemokraterna accepterat Lööfs ursprungliga kravlista hade hon kommit en bra bit på väg att lyckas.
Det är uppenbart att centerpartiet och Lööf är djupt inspirerade av Frankrikes president Emmanuel Macron. Macron lyckades vinna presidentvalet på samma nyliberala politik som Lööf försökte få Löfven att svälja. Lööf säger ”framåt” – Macron säger ”En Marche”. Samma namn – samma politik!
Att nu stora delar av Frankrike är lamslaget av en proteströrelse som samlat hundratusentals människor på gator och torg. En bitvis våldsam protest mot låga löner, höga hyror och ökade klyftor tycks helt ha gått centerpartiet och Lööf förbi.
För som det så ofta konstateras – det är en hårfin skillnad mellan geniet och dåren.