Ibland blir allt väldigt tydligt. Som häromdagen när jag läste en artikel om att Volvos styrelseordförande Karl Henrik Svanberg köpt en våning i Stockholm för 170 miljoner samtidigt som det i en annan artikel beskrevs hur pensionären Viola vrider och vänder på slantarna. Karl Henrik Svanbergs liv är fullt av möjligheter så förra året köpte han en segelbåt för 190 miljoner. Man kan gissa att Viola inte lyckats med konststycket att vända på pengarna tillräckligt mycket för att få ihop till en roddbåt ens.
Olika falla ödets lotter kanske någon säger eller så är det resultatet av det samhälle vi beslutat oss för att ha. Ödet har inget att göra med hur våra livsvillkor ser ut. Politik däremot har allt att göra med hur våra förutsättningar ser ut och hur våra liv kommer att gestalta sig.
Violas och Svanbergs livsvillkor har i vart fall inte mycket gemensamt med det Folkhem socialdemokratin en gång drömde om där hela poängen var att ingen skulle lämnas efter.
Det var heller inte tänkt att några skulle rusa förbi och lägga sig på ett så oändligt långt avstånd från de som hamnat längst bak i kön.
Även om Svanberg slutar jobba så skulle han inte ha en chans att göra av med pengarna. Så han tjänar också ihop sina pengar till sina barn och barnbarn.
För Viola gäller det omvända. Hennes barn och barnbarn får bidra med pengar så hon har en chans att gå runt varje månad.
Märkligt nog blir det ett himla liv varje gång det föreslås att ”svanbergarna” kan bidra med lite mer i skatt så att Viola skulle kunna klarar sig på egen hand.
Hur kommer det sig att vi hamnat i ett läge där det är accepterat att betala ut löner som människor inte kan gör av med samtidigt som vi har fattigpensionärer och där allt fler är hänvisade till soppkök och att hämta klädpaket hos någon av alla våra hjälporganisationer?
Jag träffade en forskare på vänsterkanten häromdagen. Han sa att det hade varit otänkbart för honom och alla andra vänstermänniskor att stå och dela ut matpaket till fattiga människor på 70-talet. Då var det självklart att kampen var politisk. Fattigdomen skulle utrotas och allmosorna förpassas till historiens skräphög.
Idag vimlar det av vänstermänniskor, med gott hjärta , som står och delar ut kläder och matpaket.
”Times they are a changin”, skrev Bob Dylan. Nog är det så fast inte går det åt rätt håll precis.
Alla samhällen lever farligt när klyftorna mellan människor växer. Det syns i vartenda valresultat runt om i Europa och inte minst i USA. Politikerna månar sig om medelklassen medan villkoren för de vi aldrig pratar om, överklassen och arbetarklassen, blir alltmera ojämlika.
Hur det blir i vårt lilla hörn av världen bestämmer vi. Och det måste vi ta itu med nu på en gång.