Även kvinnor kan göra gott, svarar jag, när den gode maken läser Fjalar Gutarves insändare (GT4/12) till försvar för sällskapet DBW. Tommy Gardells utspel om minskat bidrag till Botaniskan, eftersom kvinnor inte tillåts i sällskapet, får skribenten att rabbla upp vilka pengar DBW strött över ön under åren.
Det finns all anledning att påminna dessa herrar inom DBW, att också kvinnor kan utföra ideellt arbete och har gjort så under årens lopp utan att behöva ropa ut över nejden: hurra vad vi är bra. Och förmodligen slängt ut långt mer pengar. Fast i osynlighet. Vad blir summan av 100 hembakta bullar till en enda syförenings auktioner under 150 år?
Kvinnor sydde ihop studiemedel till präster en gång på tiden och likvagnar i många socknar, likvagnar som drog gubbar till sista vilan. För att inte tala om brudkronor, prästskrudar, mattor och altartäcken som kommit till via kvinnohanden och skänkts till de gotländska kyrkorna. De har sytt, vävt, broderat, bakat och kokat kaffe. Stått frivilligt i olika ideella marknadsstånd. De har tiggt gåvor av handlare till lotterier.
De har skänkt sitt eget arbete i århundraden. Tyst och stillsamt utan överord. Och roligt har de säkert haft samtidigt medan barn och matlagning alltid väntat på kvinnorna därhemma efter stojet och skratten.
Man kan visst blanda ihop äpplen och päron, vilket Fjalar Gutarve tycks tveksam till. Det blir en god fruktsallad om man sen tillför apelsin, banan, vindruvor etcetera. Då har vi i sin tur en mångfald.
På samma sätt som man i dag kan blanda lakrits och salt i allt som är sött för att förhöja smaken, kan man blanda män med kvinnor för att förhöja inte bara smaken utan lusten. Lusten till att använda alla människors kunskap, förmåga och fantasi till att inte bara stödja gotländsk kultur utan förbättra ett internt arbete inom en organisation, som trots sin ålderdom tror sig klara allt på bästa sätt.
Syföreningar har lagts ner. Formen av sammanslutning ligger inte längre i tiden. Det inser de dubbelarbetande kvinnorna. Ordensbröderna har inte hunnit dit än. Män är lite saktfärdiga. Den nutida skillnaden är kanske att herrarna har mer tid att leka. Ingen mat som måste stå på bordet varje dag efter jobbet.
Det påstås att det pågår en häxjakt i fotspåren av ”metoo rörelsen”. I häxjakten fanns en gång ett väldigt hat till just kvinnor och häxbränning blev dåtida lösning. Vad alla nutida kvinnor med sina berättelser vill säga nutida män, så ock jag, är att vi kvinnor inget annat önskar än förbättrade och varaktiga relationer till män på samhällets alla områden.