Almedalsveckan 2016 är till ända. Det kommenteras med ungefär lika delar lättnad och saknad. Lättnad över att allt har gått så fint, över att Gotland är så älskat och för att Gotland alltid levererar, men saknad över att det alltid går så fort. Trots att mängder av sammankomster pressats in med skohorn, var det ändå somligt som fick stå tillbaka.
För min del har veckan stadigt ändrat karaktär över åren: färre debatter, fler samtal – de senare i så väl större grupp som mellan fyra ögon. Schemat har varit späckat, med dels väntade möten med dem som uppvaktar på grund av den plats jag har i Näringsutskottet och för att jag är en av två riksdagsledamöter från Gotland, men också möten med oväntade aktörer.
Ett exempel på det sistnämnda, är Svenska Golfförbundet, som ville träffas för att berätta mer om sin verksamhet – hur de vill växa och erbjuda fler arbetstillfällen, men även bidra till bättre folkhälsa, för alla åldrar. Det initiativet uppskattar jag. Alla bidrag till folkhälsan välkomnas sannerligen.
I övrigt har det varit många möten med fokus på digitalisering; så väl med dem som ser möjligheter i den, som med dem som undrar vilka jobben blir i framtiden – när så mycket kommer att utföras av robotar.
Jag kan lugnt konstatera att regeringens prioriteringar på så väl exportstrategi som nyindustrialiseringsdito välkomnas av många, och att det väcker både förväntan och hopp. Med all rätt: självklart ska vi i ännu högre grad exportera våra suveräna svenska produkter och tjänster, från en industri som är allt annat än ”basically gone”!
Vattensituationen har dykt upp i de flesta samtal, oavsett vad som skulle diskuteras i övrigt. Allt annat vore väl konstigt: det är vårt viktigaste livsmedel. Glädjande nog är vi mer sparsamma än förväntat, men nog är det också så att mer behöver göras. Flera av öns storkonsumenter står redan beredda att bidra mer än de gör idag. Jag hoppas verkligen på lösningsfokuserade samtal fram över, för allas vår skull – för att vi ska kunna arbeta, bo och leva på den här fantastiska platsen. Tillsammans.
Ett av mina finaste minnen från det här årets Almedalsvecka är Mångfaldsparaden, arrangerad av RFSL Gotland, med deltagare från när och fjärran, både politiska och opolitiska. Vi var cirka 400 personer som marscherade för allas lika värde och rätt. Att paraden genomfördes på torsdagen, då Sverigedemokraterna besudlar Visby med sin hatiska propaganda, kändes extra viktigt och rätt. Störst av allt är kärleken!