Bankdirektörer tappar så lätt sugen

Krönika Gotlands Folkblad2015-04-17 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Vad är det som får människor att vilja bidra med det de kan, vara till nytta för sig själva och samhället istället för att ligga på sofflocket och rulla tummarna? Jo det krävs uppmuntran och morötter hävdar en del.

Swedbanks vd Michael Wolf fick exempelvis förra året en lönehöjning på 6,3 miljoner kronor för att han inte skulle tappa sugen. Han tjänar nu tretton miljoner om året.

Bankdirektörer tappar lätt sugen och hoppar av om de inte får miljoninkomster enligt ledningarna för våra banker. De måste därför betala ut en marknadsmässig lön och på bankdirektörsmarknaden så rör det sig om några miljoner i månaden.

På arbetslöshetsmarknaden ser det annorlunda ut. Där bör tumskruvarna dras åt. Regeringen bedriver en jobbfientlig politik, säger oppositionen. Denna fientlighet tar sig uttryck i att man vill höja a-kassan så att några fler kan få ut 80 procent av sin lön när de förlorar jobbet.

Att riskera att förlora bara 20 procent av lönen skulle enligt motståndarna till höjningen omedelbart få till följd att människor skulle välja sofflocket och överge tanken på ett nytt arbete.

Vi skapar på så sätt ett bidragssamhälle där människorna förenas i passivitet och bidragsberoende, menar de. För de arbetslösa förmodas enligt denna teori inte ha några drömmar, drivkrafter eller en egen vilja till ett arbete eller vilja att dra sitt strå till stacken

Om de ekonomiska villkoren är riktigt dåliga när man är arbetslös så blir det möjligt att sänka lönerna på de vanliga jobben. Det kallas att sänka trösklarna så att man ska få in en fot på arbetsmarknaden.

Att få in en fot där innebär i sin tur ett effektivt stopp för att få in en fot någon annanstans exempelvis på bostadsmarknaden. Till något vuxenliv på egna fötter räcker inte lönen på de låga trösklarnas jobb.

Ett bidragsberoende som ständigt uppmuntras är rätten att göra rot-avdrag. Dessa avdrag går i absolut största utsträckning till de välavlönade. Men istället för att betala något de har råd med så förväntas de att omedelbart övergå till svarthandel och olagligheter om rot-avdraget förändras.

Hur kommer det sig att vi har så låga förväntningar på våra medmänniskor? Är det verkligen så illa ställt med oss?

Det tror jag inte alls. Tvärtom vi utför mängder av obetalt arbete. Vi vårdar anhöriga, vi jobbar som volontärer, engagerar oss i ideella föreningar av alla de slag. Allt för att bidra till vårt gemensamma bästa och ge människor förutsättningar till ett bra liv.

Det är en syn på människors gemensamma förmåga och vilja som också politiken borde baseras på i stället för en politik baserad på piskor och tumskruvar.