En dokumentär över en av mina favoritartister, Joe Strummer, har namnet ”the future is unwritten” efter ett citat av sångaren och gitarristen i the Clash. Nu är kanske inte framtiden ett helt oskrivet blad. Men många är de försök till framtidsspaningar som slagit fel. Vi vet dock att framtiden inte ser så ljus ut om vi fortsätter som vi gör i dag. Forskningen är enig om klimatförändringarna och det enorma hot som ett kraftigt förändrat klimat utgör för oss människor och övrigt liv på jorden.
Därför är det glädjande och hoppfullt att följa Fridays for future där barn och unga världen över reser sig och i endräkt kräver handling. Att det är en ensam svensk tonåring som startade denna rörelse är enastående. Barn och unga vet, att ska de överhuvudtaget ha en chans till en framtid så är omställningen absolut nödvändig. Världen går mot en fullskalig katastrof om vi fortsätter som nu.
Det är dock intressant att följa högerns indignation över att elever strejkar två timmar från skolan och vilka proportioner det ges. Om samma engagemang och kraft kunde ägnas åt klimatfrågan vore vi ett steg närmare en lösning. Istället ger man sig på tonåringars rätt att demokratiskt uttrycka sin åsikt och att strejka. Det är ynkligt.
Klimatångest var ett av förra årets nyord. Efter den oerhörda värme och torka Sverige genomlevde med skogsbränder, dåliga skördar och annat som följd var det många som fick en ögonöppnare för hur beroende vi är av ett fungerande klimat för att överleva. Vi ska dock lägga klimatångesten där den hör hemma. Det är 100 företag som står för 70 procent av världens koldioxidutsläpp. Ska vi komma åt de stora utsläppskällorna är det på dessa 100 företag vi ska sätta en stenhård press och se till att underlätta deras omställning.
Vi socialdemokrater vill ställa om Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. Vi ser också behovet av att ha ett starkt och handlingskraftigt EU som plattform för att såväl globalt som på vår kontinent förmå fler att snabbt göra samma omställning. I det är vi många som måste bidra, men också vara beredda att förändra vårt sätt att leva. Helt enkelt göra uppoffringar och ansträngningar för att våra barn ska få det lite bättre än oss. Precis som våra föräldrar och deras föräldrar gjort genom historien.
I går gick världens ungdomar ut för att i strejk berätta för oss vad vi behöver göra. Vad de drömmer om för sin framtid. Och framtiden tillhör den som tror på vad den drömmer om i dag. Jag hoppas på en växande rörelse som tvingar fram nödvändiga beslut, som inspirerar till handling och som visar vägen till den framtid som ännu inte är skriven. För det är nu vi tillsammans skriver historien.