Annie Lööf, med åtta procent av väljarna bakom sig, kräver att Stefan Löfven ska driva igenom centerns älsklingsfrågor i riksdagen. Om Stefan Löfven vill vara statsminister så måste han driva allianspolitik, säger hon. Man tror knappt sina öron. Varför i herrans namn ska S driva allianspolitik? Socialdemokraterna har ju en egen politik de borde göra allt för att driva igenom.
Om Löfven går med på dessa krav kommer Socialdemokraterna sannolikt att halveras och eftermälet kommer att bli att S är beredd att offra allt för makten. Makt är bra att ha, men bara när man kan påverka samhället i den riktning man själv önskar.
Om, vilket gud förbjude, S skulle acceptera kraven från C så vill Lööf ändå inte ingå i regeringen. Hon skaffar sig därmed en maktposition av sällan skådat slag. Varje förslag som kommer från regeringen kan hon granska med lupp innan riksdagen går till beslut. Om förslagen inte för en tillräckligt långtgående politik kan hon hota med att C och troligen resten av alliansen kommer att rösta nej, med eller utan stöd från SD.
Om en S-regering ska kunna överleva kommer den att behöva krypa och ständigt låta sig hunsas av en borgerlig riksdagsmajoritet.
Att Löfven skulle gå med på att försämra arbetsrätten borde vara helt otänkbart. Att det dessutom skulle ske med LO:s goda minne är ännu mera otänkbart i alla fall om LO vill framstå som företrädare för löntagarna.
Att Löfven skulle gå med på att släppa hyrorna fria borde vara lika otänkbart. Att utsätta landets tre miljoner hyresgäster för risken att behöva flytta eller acceptera stora hyreshöjningar borde vara helt uteslutet.
Man för hoppas att S inte försöker köpa sig tid genom att få C med sig på att begrava de värsta stridsfrågorna i några statliga utredningar. Förr eller senare dyker de ändå upp.
Annie Lööf har inte försökt sig på att driva regeringsbildningen framåt. Hon har tvärtom gjort allt för att se till att Stefan Löfven inte blir statsminister. Hade hon velat något annat så hade hon lagt ett kompromissförslag istället för hårdföra centerkrav som strider mot kärnan i den socialdemokratiska politiken.
Så nu har Lööf placerat regeringsfrågan på ruta ett igen. Mycket talar för att Löfven blir bortröstad en andra gång. Då är det dags för Kristersson att bli bortröstad en andra gång för precis ingenting har förändrats när det gäller den relation M och KD har till SD. Då återstår det att se till att ytterligare en statsministerkandidat blir bortröstad och så kan Sverige gå till nyval.
Och så kan vi börja om igen med nya talmansrundor. Men det är ändå så en demokrati ska fungera.