Gotlänningar strömmade till den nya färjan, för att se vad? Stolar, barer, färg? Det gjorde en och annan sommargotlänning också. Per Schlingman fick dessutom besöka kupéer men inte jag. Jag tog mig med käpp genom folkhavet via den ynkligaste av hissar och tänkte: hur skall nutidens barnvagn, rullstolar och hundar samsas med trängsel av folk som undviker dessa gräsliga ståltrappor. Eftersom jag har en strokedrabbad man och två rullstolsburna ungdomar i min familjekrets, går jag raka spåret fram till en förmodad reception för att fråga efter handikappkupé.
Om Destination Gotland lärt sig något om olika former av handikapp och utrustat sina kupéer därefter. Till skillnad från Schlingman får jag inte tillträde. En manlig personal talar om för mig att kupéns yta blivit mindre i sin utformning, men snabbt tillägger han, inte toalettens. Det finns en låg säng och en sittsoffa. Det är allt. På frågan om det är en höj och sänkbar säng för att vilken skada en resenär än må ha eller ålder, så haltade hans svar eller snarare lutade det åt nej. Parkera sin bil med handikapptillstånd vid hiss under kupén och reception var en nymodighet.
Att ledningen för Destination Gotland inte gör ett försök att lyssna på alla kategorier människor är väl känt. ”Jag vet vad gotlänningar vill ha”, hur många gånger har vd Bruzelius inte klämt ur sig den frasen och lägger sen upp ett tjusigt scenario för Schlingman och andra potentater, utan att ta in, att gotlänningar har olika behov och med de priser som gäller har rätt till komfort oavsett kroppens utformning och rörelseförmåga. Skall man landa på en bädd som man på egen hand inte kan ta sig upp ur? På madrasser som ger vika åt fel håll, läslampa så lågt ner att kudde döljer ljussken och är till för att sätta kudde i brand under överfart. För varför bry sig? Och var DHR finns i bilden kan man undra.
Framkomlighet är en sak. Att bevaka annat för funktionsnedsatta på vilket sätt driver man de frågorna? För design för alla existerar inte på färjorna.
Om nu denna lilla hiss som jag efter om och men kom upp i, är utformningen på färjans alla hissar, kan man undra. Inte fungerade hissen premiärdagen. Den stod still. En mekaniker fanns på plats, det hjälpte inte. Trängseln var minst lika stor som vid ankomst till kaj och att gå ner med hjälp av käpp alla dessa öppna trappor var skrämmande. Jag kände hela tiden att jag skulle bli omkörd eftersom jag blev en tålamodsprövande person för de otåliga. De som snabbt skall ner i bilarna, även om de inte kommer av på en bra stund.