”Så är vi alla drömmare och visionärer, låt det aldrig bli sagt om denna generation att vi lämnade idéer och ideal åt det förflutna, beslutsamhet och rätlinjiga syften åt våra motståndare”.
Så elegant och närmast poetiskt formulerade sig John F Kennedy i ett tal till studenterna i Berlin på 60-talet. Men mest av allt är det ett uppfordrande tal och ingenting för folk som vill ligga på sofflocket och dra sig. Den socialdemokratiska statsministern Hjalmar Branting kunde också konsten att formulera sig.
”Och liksom mitt förstånd säger mig, att vår syn på samhällsutvecklingen är rätt, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”
Vi behöver helt enkelt ha drömmar och förhoppningar annars kommer vi att stanna i växten och kväva våra bästa stämningars längtan. I dag finns det inga politiker som formulerar visioner och framtidsdrömmar. Det enda Sverige tycks behöva är ordning och reda. Det ska vara ordning och reda i statsfinanserna, i flyktingpolitiken, på arbetsmarknaden, i det svenska försvaret, i skolan, i äldreomsorgen och på alla andra områden.
Vad som menas med begreppet ordning och reda är oklart. För så illa kan det väl inte vara att alla tappat greppet om vad som sker. I vanligt tal betyder ju ordning och reda att man skärper sig, har ordning på papperen, betalar räkningarna i tid och ser till att det inte ha det allt för stökigt.
Eftersom de flesta gillar ordning och reda så är det ett budskap som går lätt att sälja in. En sak verkar dock gälla alla partier. Man måste ha ordning och reda på medlemmarna, man måste veta vad de har för sig på sociala medier och hur de hälsar.
Men rimligen är det skillnad på moderat ordning och reda och socialdemokratisk ordning och reda. För det finns mycket som döljs under begreppet ordning och reda. För att ta ett exempel. Om man minskar a-kassan blir det då mera ordning och reda på arbetsmarknaden eller blir det svårare att klara hushållsutgifterna?
Det är ett politiskt oskick att använda begrepp som bara är till för att kamouflera vad man egentligen föreslår och vilka konsekvenser det får. Ibland dyker det upp något förslag.
Men då är det inte fråga om den vanliga typen av förslag utan om skarpa förslag, det är inte längre utanförskapet som ska bekämpas utan det nya utanförskapet, det är inte fråga om ett sjätte jobbskatteavdrag utan om ”första jobbetavdrag” och vi ska inte ha vägar in till jobb utan nya vägar.
Ändå verkar det till förvillelse likna de gamla förslagen precis som det parti som la till nya. Det finns ingen formuleringskonst som kan dölja det.