Det är dags att vänja sig vid en ny roll. För mig personligen är det första gången som jag agerar i opposition. Det är ett annorlunda arbetssätt men inte desto mindre viktigt. Många gånger under tiden i majoritet har jag uppskattat att ha en stark opposition. Det ger bättre beslut, det håller majoriteten på tårna och det gynnar det politiska samtalet.
Arbetssätten måste också förändras med det nya politiska landskapet. Eva Nypelius (C) är nu vald till Regionstyrelsens ordförande men endast med stöd av en minoritet i öns högst beslutande församling. Det innebär att högerminoriteten väldigt ofta kommer få lägga fram förslag till fullmäktige där man inte är säker på att få majoritet.
Socialdemokraterna bjöd in centerpartiet för att undersöka möjligheten att tillsammans bilda en egen majoritet. Det hade varit bra för Gotland då det ger förutsägbarhet, kontinuitet och handlingskraft. Centerpartiet meddelade direkt att ett sådant samarbete var helt uteslutet och valde istället minoritet tillsammans med den relativt nybildade alliansen på Gotland.
Konsekvensen av det beslutet är redan tydligt. Alliansen presenterade på regionstyrelsens sammanträde i torsdags sin budget och oppositionen presenterade sin. Vad vågmästaren Sverigedemokraterna ville visste nog ingen innan mötet började. Det visade sig bli precis så stökigt som vi Socialdemokrater varnat för. Alliansen vann förvisso majoritet med ordförandens utslagsröst på sin budget men fick se sig tvingade att lägga in ytterligare poster i budgeten efter att dessa vunnit bifall på sammanträdet.
På fullmäktige kommer således alliansen tvingas lägga fram en i grunden rödgrön budget. Men dessutom med förändringar man argumenterade starkt emot under regionstyrelsen. Hur den omröstningen kommer falla ut i slutändan vet ännu ingen och det är nu upp till fullmäktiges ledamöter att avgöra vilka förutsättningar som gälla för gotländsk välfärd 2019.
För visst blir det tydligt att vi har olika ingång. I den rödgrönrosa oppositionen ser vi kopplingen mellan antalet kronor i skolan och möjligheten att ha små barngrupper, en bättre elevhälsa och bra pedagogisk verksamhet. Samma princip gäller för vården, omsorgen och andra sektorer. Det går inte att låtsas som att man kan göra mer för mindre även om det ibland är möjligt.
Vi måste se verkligheten så som den är. Och med ökade behov och förändrad demografisk sammansättning behöver välfärden resurser om vi vill upprätthålla vår höga ambition för jämlikhet, allas rätt att nå sina drömmar och att känna trygghet genom hela livet.