Trots att vi väljare gjorde vårt för att försvåra regeringsbildningen så fick vi till slut en regering om än av ett mycket märkligt slag. Centerpartiet, C, och Liberalerna, L, är nöjda över att regeringen ska bedriva en ”liberal reformagenda” samtidigt som de själva ska vara liberala oppositionspartier. Av riksdagens åtta partier har sex meddelat att de ser sig som oppositionspartier. C säger att de inte kommer att ge statsminister Stefan Löfven (S) en lugn stund för de litar inte ett dugg på den regering de gett sin välsignelse. Enligt C måste Socialdemokraterna, S, hållas i herrans tukt och förmaning annars kommer de att ta alla chanser att försöka svika den liberala reformagendan.
Så om S avviker från Januariavtalet kommer inte C och L att dra sig för att fälla regeringen med stöd av sina forna alliansvänner och Sverigedemokraterna, SD. Om regeringen däremot håller fast vid Januariavtalet, när det gäller marknadshyror och försämrad anställningstrygghet, så kommer inte Vänsterpartiet, V, att dra sig för att fälla regeringen med hjälp av Moderaterna, Kristdemokraterna och SD.
De flesta menar att vi nu fått en stabil regering.
Eftersom alla partier ställde upp och ingen vann så tvingas Löfven hoppa tuva mellan blindskären, de som är nöjda är lätträknade, Januariavtalet går hårt åt grundvalarna i den socialdemokratiska politiken som vi känner den. Att hålla SD borta från inflytande kan bli en mycket dyrköpt vinst. I alla fall om man tror att människor lockas till SD på grund av ökade klyftor och en tilltagande känsla hos många av att man ställts åt sidan. Då gäller det att man inte kommer ut ur den här mandatperioden med ännu större skillnader i livsvillkor.
Redan när jag var riksdagsledamot på sjuttiotalet hördes det röster i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om att S ”måste komma på talefot” med andra partier för att vara på den säkra sidan. Så förlorade man så sakteliga tron på det egna partiets förmåga, styrka och politik. Då var man fortfarande ett fyrtioprocentsparti, i det senaste valet gjorde S sitt sämsta val på hundra år. Men högerkrafterna växer i självförtroende och styrka.
Mitt hopp har alltid varit att om regeringen bara gör gedigna utredningar, vilket regeringsformen kräver, så kommer kunskaperna om den aktuella frågan att öka och chansen att man fattar kloka beslut ökar på motsvarande sätt.
Men nu säger alla som inte har någon tilltro till regeringen att man minsann ska bevaka att de saker som enligt Januariavtalet ska utredas verkligen leder fram till det man bestämt i förväg. Så har man bestämt att marknadshyror är bra då är de bra även om en utredning skulle visa att de är dåliga.