Det finns rum med stängda dörrar. Stängda rum är vi många som lever med. Energikrävande rum med dörrar vi önskar öppna. Ett slutet rum öppnade Marie Nilsson i sitt sommarprat. I rummet fanns en otänkbar tanke. Självmord i familjen. En tanke som skapar skuld bland efterlevande. En skuld ingen borde bära men ändå bär på. Det som står skrivet på den stängda dörren är följande: Jag har frivilligt valt att gå ur livet. Men i stället läser vi som upplevt ett självmord eller självmordsförsök, det som inte står på den dörr vi slog igen i ångest och rädsla: Vad kunde jag ha gjort för att hålla dig pappa, hustru, syster kvar i livet? Och det ogjorda, som överskuggar allt och hade kunnat förändra situationen, blir till ett tungt ok. Rentav traumatiskt för tid och evighet. Alla minnen ger som bekant flashbacks. Jag var ju där, eller borde ha varit där.
Gas, tabletter, gevär eller vad det vara må. Inget i livet är så outtalat förbjudet som självmord. Ett förfärligt ord. Uttrycket är helt bakvänt. Någon väljer bort sitt liv. Taga sig av daga kan sägas, och det kräver mod. Religion har satt sin prägel på det outtalade, att göra sig skyldig till synd, det mest förbjudna. Liksom psykvård präglat det stillatigande som i dag kallas psykisk ohälsa. Buren skam och skuld har höga trösklar.
Hur bär man skuld? Och hur lever man själv vidare bredvid en skuldtyngd person? Eller familj? Vi som är kvar nära intill och inte som medlevande förmår överbrygga skulden med livet självt. Jag vill ha nycklarna. Jag vill glädje och upprymdhet inför livet. Saknad kan jag vara förutan.
Dörrarna till rummet förblir stängda. Men vi ger av någon anledning inte upp. Vi vill ha svar och svar kräver frågor, omöjliga påståenden, ledsnad, gråt men mest av allt energi och viljekraft i tron att jag kunde hålla någon kvar i livet genom att göra si eller så eller bara vara där och hålla i.
Hur skall vi kunna förstå att den som vill gå, går. Och lämnar obesvarade frågor bakom en stängd dörr.
Min far satte sig i bilen för att gasa ihjäl sig. Han räddades av sjukvården och remitterades till psyket. Göm hans vapen sa någon. ”Om han nu ville gå ut ur livet självmant, så låt honom. Han är ingen ungdom längre, han är 83 år. Eller hur?” blev mitt svar.
De yngre finns inte alltid där för oss gamlingar längre, så låt oss lämna när vi så önskar. Men vi, och samhället, borde finnas på ett mycket bättre sätt för våra unga samt våldsutsatta kvinnor och deras möjligheter till ett rikt liv.