Jag betraktar skylten på affärsdisken. Behöver du verkligen en plastpåse? Dessutom förväntas jag bli glad av att en plastkasse kostar. Priset, påstår man, gör att användningen minskar. Fan tro´t. Det påstås att människan skiljer sig från övriga djur genom sin hjärna. Så vad använder hon den till. Att förköpa sig och kasta. Tanken går osvikligen till 1980-talet. Det var en underlig tid då människor ordnade sällsamt för sig. De hade ett förskräckligt besvär med att bli av med sina sopor. De kastade och kastade, de använde ingenting av det de kastade. Det var tiden då det var för dyrt att återanvända, det kostade för mycket och kostade mindre att kasta.
Det var tiden då människor köpte platspåsar fast de fick maten förpackade i plast. De köpte plastpåsar för att lägga maten i, mat som de köpt i plastpåsar.
Det var tiden då människan hade 50 olika egna klädesplagg att sätta på kroppen och 400 saker för barnen varav 390 kringslängda och ändå skaffade de nya saker att klä sig i och till barnen varje vecka, för att de tyckte att det som de hade inte räckte.
Och nu är havet fyllt av plast och människor har ännu större besvär med att bli av med sina sopor. Sophantering kostar, alltså kastar folk skor i textilcontainern, tjänar på så sätt sin 50-lapp.
Hårdplast får inte kastas i plastcontainern. Vad hårdplast är idag, får jag ingen uppfattning om. All plast som skall öppnas är hård eller omöjlig att få upp utan skärbrännare. Så vad får jag kasta om jag sorterar? Teknikförvaltningen besvärar sig inte med att sätta upp bilder så man begriper. Pedagogiskt sinnelag existerar inte.
I dag skänker folk kläder som anses som felköp till Röda korset. Gåvan säger sig hämta saker om man vill skänka men åker inte längre ut än en radie på 15 km från Visby. Vad de hämtar i havet förtäljer inte historien.
Inte är det plast. Hur kunde vi låta det gå så här långt utan att protestera eller lagstifta? De östasiatiska länderna vräker ut plast i havet. Fartyg fortsätter om än i mindre takt.
1975 publicerade Elisabeth Mann ”The drama of the oceans.” Riktade uppmärksamheten mot nedsmutsning, överfiskning, råvaruminskning och havets betydelse för jordens klimat. Tänk om det tidigare ingenmanslandet havet utropades till mänsklighetens arv och hanterades ekologiskt ansvarsfullt, skrev hon och drev på för en första havsrättskonferens och ett havsrättsinstitut på Malta.
Sen kom ”Tyst hav” av Isabella Lövin. Ingen lärde. Jakten på matfisken ökade och intressekonflikter. För att inte tala om Sushi restauranger. Vem bryr sig? Människan är inte bara tanklös utan hejdlös.