-Tänk när man inte längre kan laga mat, säger hon plötsligt medan hon klipper mina tånaglar. Jag hajar till och blir plötsligt skräckslagen. Jag tänker ständigt på ålderdom men maten har jag glömt, eftersom matlagning rinner genom fingrarna dagligdags. Frusen Findus eller Dafgårds varje dag. Hualigen. Fantasilös matlagning smakar inte, inte heller storskalig tillredning.
-Det är viktigt att hundar får bra mat, säger Jordbruksverket, att hundar får leka och springa. Du måste ta ut din hund flera gånger om dagen, annars måste du be någon annan om hjälp, säger djurskyddslagen. Annat är det med åldringar.
”Matvän” var det inte så, det senaste påhittet i välfärden. Vem vill bli min matvän, när jag blir ensam, kanske inte får sätta in en trapphiss, så jag kan lämna min bostad för att grannarna ser det som olägenhet.
Faktiskt har det kommit därhän, att vi behandlar människor sämre än djur. På 1980-talet i storskalighetens djurproduktion, när man ännu inte accepterat att griskött innehöll inte bara protein och vatten utan också stress, kunde man ana att den takt som drogs på, skulle ge också människan ohälsa. Medan djurenheterna blir allt större, blir människan allt ensammare,
I dag får en häst inte vistas ensam i hagen, hästar måste ha sällskap. De måste vara minst två. Men en åldrig människa får sitta ensam i sitt hem hela dagarna. Det säger EU eller välfärden inget om. Djur skall ha tak över huvudet oavsett om de under århundraden är genetiskt betingade som lamm och russ för vinter utomhus. Människor gör vi bostadslösa, slänger ut på gatan, om de inte kan sköta sig. Barn åker med av bara farten. Det är självklart att människor skall sitta på gatan o frysa medan hundar o kattor pälsas på.
Kontorslandskap blev plötsligt inne med ljusinsläpp på några arbetsplatser, andra blev utan. Kanske något takfönster högt upp som ljuskälla. Samtidigt som EU och jordbruksverket krävde ljusinsläpp i grisstallar, hönshus och hästboxar.
Till och med sjukvården upplevs idag som bättre för djur. Det utförs operationer på hundar och kattor som förmodligen aldrig skulle prioriteras i den svenska sjukvården.
Feta hundar simtränar sig slanka medan gamla simhallar behövliga för träning av trötta kroppar stängs ner. Ja, jag är medveten om att det inte är samma pengar som används. Kanske skall vi fundera över vad vi lägger pengar på och varför.
Vi vill ha allt: sand på trottoaren, skolor, sjukvård, åldringsvård, men helst inte betala skatt. Vi är själva aldrig ansvariga för något, det överlämnar vi till staten. Det är som vi förväntar oss att fåglar skall flyga in i munnen.