En helikopter hovrar över strandmarkerna på förmiddagen. Fram och tillbaka. Den första tanken som slår en, är Geabs pågående linjearbete men det finns ju inga elstolpar i havskanten. Vi undrar och betraktar fordonet på nära håll. Jag tappar lusten att vandra ut i salmbärsskogen med motorljud i örat. Några timmar senare möter vi poliser vandrande i landsvägsdiket och till vår förvåning kommer en polisbil upp ur våra marker.
Vilket pådrag, säger vi. Det måste ha hänt något. Kolla Helagotland, säger jag, som inte använder Facebook. En kvinna i grannlaget förmodligen förvirrad är försvunnen.
Då minns jag en majnatt på 1970-talet. Jag vaknar av att det står en man i sovrummet med en blommande äppelkvist i hand och betraktar mitt sömndruckna jag. Vem vill uppvakta mig en så tidig morgon och inte fyller jag år. Jag försöker väcka maken som bara grymtar irriterat. Mannen i fråga står kvar mitt på sovrumsgolvet och när jag gnuggat sömnen ur ögonen, ser jag att han är klädd i långärmad skjorta, långkalsonger och på fötterna har han enbart strumpor. Det är en äldre man och jag har aldrig sett honom i grannlaget. Han säger då att han klev in i vår mangårdsbyggnad för att det lyste hos oss. Men han klev inte bara in genom ytterdörren utan upp för trappan och in i vårt sovrum. Iklädd nattlinne kliver jag ur sängen går ut på hallen, ringer polisen och förklarar att jag har en man i mitt sovrum med en äppelkvist i hand. Polisen svarar då: ”Du har väl inte låst dörren förståss?” ” Najj”, säger jag och är den som i min tur blir förvirrad, försöker på nytt och säger bestämt till vakthavande polis i andra ändan, att nu är det så att jag har en man i mitt sovrum med en äppelkvist i handen, vad skall jag göra. ”Lås dörren” svarar polisen. Efter mycket om och men lovar han att sända en bil.
Jag tar mannen och äppelkvisten i handen och leder ner honom i köket, sätter honom på en stol och gör te. Medan vattnet kokar berättar mannen: att det hände sig så här att jag skulle gå och uträtta mina behov och sedan hittade jag inte hem. I någon trädgård hade han brutit av äppelkvisten för han hörde hundar skälla och blev rädd. Att det fanns ett hus 2 km bort i skogen, hade jag ingen aning om eller att någon tillfälligtvis kunde vistas där.
På 70-talet låste vi inga dörrar och rädsla för främmande människor var obefintlig. Tiderna förändras. ”Skall vi tända alla gårdslampor i natt och inte låsa ifall de inte hittat kvinnan än”, säger jag till maken innan vi lägger oss. Så gör vi.