Med Almedalsveckan i backspegeln är vi nog många som nu blickar fram mot semestern.
Sommaren kom i april kändes det som, när man nu längtar efter dagar på någon av Gotlands fantastiska stränder verkar den ha svårt att komma igång.
Regnet välkomnas mycket. Men lite högre temperaturer både i vattnet och luften vore skönt.
Almedalsveckan var en bra vecka. Vi socialdemokrater ordnade möten för Region Gotlands räkning med både sjukvårdsminister och energiminister. Möten som jag hoppas att regionens politiska ledning tog tillvara på.
Båda ministrarna har ansvar för viktiga frågor för Gotland. Energiförsörjningen och frågan om fastlandsförbindelsen är avgörande för Gotlands möjlighet att ställa om.
Sjukvården vet vi brottas med en kostnadsutveckling som är problematisk för övrig välfärd och verksamhet inom region Gotland.
Vid de traditionella dagliga frukostarna med respektive parti i riksdagen framhöll vi också dessa två frågor och några till. Frukostarna röner stort intresse och samtliga partier deltar med höga politiska representanter.
Alla utom Sverigedemokraterna, som under mina år valt att inte delta alls. Från Sverigedemokraterna fick vi istället under veckan presenterat idén om att våra färjor kunde ta vägen om Åland, för att få sälja tax-free och därigenom sänka biljettpriserna.
Jag tappade hakan när jag hörde idén presenteras på radion.
Förslaget visar tydligt att man inte tar sitt politiska uppdrag på allvar. Och att man inte begriper gotlandstrafikens betydelse för Gotlands utveckling, eller behovet av en god infrastruktur i hela landet.
En av frågorna som diskuterades flitigt under veckan var den om välfärdens finansiering. Vad vi ser framåt är stora ansträngningar när de stora barnkullarna från 1940-talet nu passerar 80-årsstrecket.
Och det även föds mycket barn samtidigt som det kommer saknas personer i arbetsför ålder. Det innebär stora utgifter för det offentliga i form av skola, vård och omsorg.
Men sämre möjligheter till tillväxt, eftersom antalet arbetade timmar inte kan öka i samma takt som behovet. Finansdepartementets bedömning är att det finns ett finansieringsgap på 90 miljarder kronor för att bibehålla välfärden.
Ett av bekymren med en sådan beräkning är att det som det offentliga köper för de pengarna, personal till skolan, vården och omsorgen, sannolikt inte kommer att finnas på marknaden.
Visst behövs mer resurser. Men vi måste också mer aktivt hitta nya sätt att arbeta på. Och vi måste se till att vi har en så god arbetsmiljö att så många personer som möjligt klarar av att arbeta heltid.
Aldrig förr har kravet på en effektiv välfärd varit så stor som det kommer att bli kommande decennium. Det är välfärdens stora utmaning framåt.