Det svenska pensionssystemet kan beskrivas på flera sätt. När det skapades i mitten av 1990-talet var det ganska unikt.
Det har fått tjäna som modell för ett flertal andra länder.
En beskrivning av det svenska pensionssystemet är att det är väldigt stabilt.
Detta eftersom pensionssystemet ligger utanför statens budget och betalar ut precis så mycket pensioner som det finns pengar till. Det kan ju tyckas vara bra.
Men ett annat mycket mer framträdande drag hos pensionssystemet är att det inte förmår leverera sjysta pensioner. Inte nu och inte heller i framtiden.
Beräkningar visar att 90-talisterna, som nu är på väg ut på arbetsmarknaden, kan räkna med pensionsnivåer om bara drygt 40 procent av slutlönen.
Då är det en klen tröst att pensionssystemet är stabilt.
Det som belastar systemet är ju främst den ökande medellivslängden. Under de tjugo år som gått sedan systemet kom till har den förväntade livslängden ökat med i snitt 2,4 år.
För den enskilde medborgaren innebär det att den egna pensionen blir lägre, eftersom samma summa pengar ska räcka under fler levnadsår.
Och än värre lär det bli – det påstås att den förste 150-åringen redan är född.
Ökad medellivslängd är dock inte det egentliga problemet, för problemet är systemets konstruktion. Nämligen att dagens pensioner finansieras med avgifter som betalas in av de som ännu är i yrkeslivet.
Mycket litet av pengarna i systemet fonderas – därmed finns inget utrymme för att pengarna kan förräntas.
För individen innebär det att avgifterna som betalats in under ett kanske drygt 40 år långt yrkesliv inte har växt med mycket mer än kostnadsutvecklingen i ekonomin – och därför blir pensionen låg.
Tyvärr finns det ingen politisk lösning i sikte – en omläggning till ett system med högre avkastning skulle under decennier komma att belasta statens budget mycket hårt.
Det snabbaste och minst krångliga sättet att höja pensionerna inom nuvarande system blir därför att höja livsinkomsterna – särskilt för de med låga snittinkomster. Och det här är inte ett individuellt problem.
Heltid måste bli en norm som alla har möjlighet till - och alla orkar med. Rimliga pensioner kräver därför bättre fysiska och psykiska arbetsmiljöförhållanden, fler heltidsanställningar, färre visstidsanställningar och bättre möjligheter till omställning.
Och till 90-talisterna, och alla andra, som funderar på om det går att leva på 40 procent av lönen, så är mitt råd att bara arbeta hos arbetsgivare med kollektivavtal.
Då ingår extra pensionsavsättningar som troligtvis kommer innebära en pension på mer än 60 procent av slutlönen.