Tillfälligheterna har tvingat mig att ställa fågan: Är det möjligt att köpa en Mercedes (visserligen begagnad, men ändå) och åka omkring i om man har en socialistisk övertygelse?
Innebär det att man slutgiltigt underkänner det revolutionära alternativet, det vill säga det som säger att vi måste avskaffa/störta den kapitalistiska ordningen för att inrätta en ny bättre planerad ekonomi som fördelar mer rättvist? Länge har jag trott det och därför också självklart avstått från att köra omkring i en Mercedes.
Men den ideologiska övertygelsen har blivit allt svagare, känslan av att den som sitter fast i ideologi aldrig blir riktigt fri har vuxit sig allt starkare. En övertygelse om att marknaden trots alla dess brister ändå öppnar för en individuell frihet inom ramen för ett demokratiskt samhälle som en socialistisk lösning inte kan ge. Alltså demokratisk politik istället för revolution.
Egentligen är det väl det som socialdemokratin alltid trott på och verkat för. Men ändå har frågan skavt. Ska man ta del av det överflödssamhälle vi har utan skrupler? Det har känts lite skämmigt att vara för individualistisk för att inte säga egoistisk.
Som till exempel, att köra omkring i en Mercedes bara för att en oväntat god affär var möjlig och dessutom ombesörjd på ett sätt så att ingen blev lurad till ett dåligt köp av smarta försäljningsknep.
Frågan som egentligen ställs är om det går att göra goda och ärliga affärer till gagn för den enskilde individen. Går det att marknadsföra och göra reklam på ett juste sätt? Jag har länge känt mig tveksam till om det var möjligt. Men just den här gången var alla knep satta åt sidan, ingen blev lurad alla blev vinnare. Så varför känns det ändå olustigt?
Visst beror det på vem man är, varifrån man kommer, uppväxtvillkor och allt sådant. Att inte förhäva sig och att vara måttlig i sina begär var grundläggande dygder för en kille ur arbetarklassen. Steget är långt från gamla Hagalunds bakgårdar med råttor och stank till en villa vid havet med friska vindar och vida horisonter och en Mercedes parkerad i carporten.
Har jag blivit en annan människa, har jag sviket mina höga ideal eller har jag bara blivit gammal? Eller har jag äntligen förstått frihetens värde, att individen också finns i kollektivet?
Läsningen av Svetlana Aleksijevitj ”Tiden second hand” har hjälpt mig att förstå att drömmen om en ny människa alltid är förbunden med frihetens ideal men också med insikten om att frihetens gränser alltid måste bestämmas genom en demokratisk process.
Går den gränsen vid en Mercedes? Är symbolvärdet för högt?