Att vara beredd att ta ansvar i ett besvärligt politiskt läge är ju en hedervärd inställning.
Men att ta politiskt ansvar har fått en ny innebörd. Numera betyder det att man är beredd att i strid med sina mest grundläggande uppfattningar genomföra ett annat partis politik.
Socialdemokraterna har kämpat hårt för att stärka tryggheten på arbetsmarknaden. Nu är man beredd att ta ansvar för att minska tryggheten på arbetsmarknaden. S har alltid stått på hyresgästernas sida och kämpat mot kraven på marknadshyror. Nu kommer S istället att ta ansvar för att se till att vi får marknadshyror och hyreshöjningar på det redan byggda
S och LO har tagit många strider genom åren för strejkrätten. Nu tar man tillsammans med LO på sig ansvaret att försämra strejkrätten och Annie Lööf pressar på för att det ska gå fort.
S har sedan urminnes tider ansett att den allra viktigaste uppgiften är att minska de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället. Det höll ända tills S tog på sig ansvaret för att sänka skatten för de som tjänar allra mest.
Allt detta och lite till motiveras med att alternativet till den nuvarande regeringen är så mycket värre, men det kommer alltid att finnas regeringskonstellationer som är värre.
Men det måste väl också finnas en gräns för hur mycket ett parti är berett att sudda ut av sin egen politik innan man adopterar ett annat partis politik.
Nu har C och L införskaffat blåslampor för att kunna ge sig på S om regeringen försöker att förhala genomförandet av deras politik. Den nystartade S-föreningen Reformisterna har skaffat egna blåslampor.
Det är bra, det krävs en omfattande kritisk debatt om vad det kommer att betyda för S på sikt när man i så hög utsträckning överger sin egen politik till förmån för någon annans.
Annars kommer syretillförseln att minska och partiet kommer att få betydande andningssvårigheter. Nu är åsikterna delade om värdet av intern debatt. Många verkar anse att man inte ska gnälla utan vara nöjd och glad över att det blev en S-ledd regering oavsett vad den tvingats till för eftergifter.
Men det är den förda politiken som kommer att ligga grund för väljarnas dom, inte den politik man önskat sig.
Såvida inte S lyckas med samma bedrift som biskop Brask. Han klarade sig undan Stockholms blodbad och slapp stå till svars för sitt beslut genom att lägga en lapp under sitt sigill med texten ”härtill är jag nödd och tvungen". Tänk vad bra det vore om det smugit sig in en brasklapp i Januariavtalet som kan tas fram i nästa val när det gäller att få väljarna att skilja på vad man gjort och vad man hade velat göra.