Politik är inte någon ideologiskt, logiskt, rationellt eller ens ett särskilt modigt hantverk. Politikens vägar och dess irrvägar har i alla tider varit kantade av perioder med parlamentarisk oreda, personstrider, partisprängningar och avhopp och inhopp.
Dessutom går alla frågor i repris, vare sig det handlar om främlingsfientlighet, skatter, sjukförsäkring eller bostadspolitik.
I minst 100 år har vi diskuterat samma saker. Ska marknaden husera fritt eller ska politiken härska, ska vi ha subventioner eller inte? Ska vi göra särskilda satsningar på socialt utsatta eller inte, vad gör vi med segregationen och hur tar vi hand om de som kommer hit från andra länder plus mängder av andra frågor som har en sak gemensamt. De återkommer.
Men det är ändå inte sakfrågorna som förlamar politiken. Förlamningen fixar politikerna. Personstrider sprängfyllda med prestige och oförsonlighet utspelar sig med jämna mellanrum inom och mellan de politiska partierna. Så är det nu och så har det varit i alla tider. Det samarbete som är möjligt att ha i en kommun är fullständigt omöjligt i en annan. Vissa finner varandra och vissa kan inte bli överens om någonting. Graden av prestige spelar en viktig och ibland en helt avgörande roll.
Jan Björklund gillar till exempel kunskap i skolan men inte i politiken. För hade han gillat att politiken berikades av forskning och kunskap då hade han lagt förslaget om betyg i fyran på hyllan. Men på fastlåsta positioner biter ingenting utom möjligen en finanskris.
Hjalmar Branting (S) kom bra överens med liberalen Carl Staaf vilket man inte kan säga om liberalen Jan Björklund som vill komma överens med Stefan Löfven (S) så lite som möjligt.
Tage Erlander (S) och Gunnar Hedlund (C) kunde snacka ihop sig och till och med sitta i samma regering vilket är en fullständigt otänkbar tanke för Hedlunds arvtagare Annie Lööf.
Olof Palme gjorde upp med (FP) för att möjliggöra för Ola Ullsten att bilda regering. Vilket väl i och för sig bär likheter med den decemberöverenskommelse som folkhumorn döpt till DÖ.
Om den dör eller inte kommer inte att hänga på politiken utan på dem som företräder den. Magdalena Andersson ringde Göran Hägglund för att Hägglund var en man som det gick att snacka med. Kommer KD:s nästa partiledare att vara pratbar?
Ingen vet men en sak är säker, politikens möjligheter eller omöjligheter hänger på dem som företräder partierna och inte på deras partiprogram.
Det sorgliga är att under ytan på alla personstrider och prestigestrider finns mängder av frågor som väntar på sin lösning men som ingen har tid med.