Gränsöverskridande var ett ord jag stötte på som ung journalist. I begreppet låg ett vidgande av vyer moraliska och ideologiska. Att det fanns olika perspektiv på tillvaron, att varje frågeställning inte utgick från en och samma mall. Man kunde ställa sig frågan, måste det se ut så här eller kan det se ut på något annat sätt? Vad är rätt och fel? Vad är skillnad mellan ont och gott? Mellan människa och människa?
I dag finns inga gränser. Bara makt i alla mänskliga mellanhavanden. Har till exempel medborgare röstat på alliansen eller var och en på ett enskilt parti i tron att det skall stå på egna ben? Vilket påstående är hållbart? Har en president rätt att raljera över en kvinnas trauma följt av en våldtäkt i en mellanvalskampanj? Föregår ledare som sig bör med gott exempel? Har ”metoo rörelsen hamnat i en backlash, när en hord av kvinnor plötsligt blir ”the presidents parrots”. Journalister i diktaturer fick ofta papegojepitet, när de valde att inte bjuda motstånd.
Vem står upp för vem i nuläget? Den förre amerikanska utrikesministern Madeleine Albright sa: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor. Borde det inte också finnas en sådan plats för män? Män som med sitt tigande samtycker.
Världsläget ger och Sverige för utan tvekan en kamp om makt och mäns makt. Och privilegier. I kyrka som stat. Män i Sverige röstar fortfarande höger. När en kvinna äntligen kan bli statsminister säger hon sig hellre vilja se en högerman som Kristensson på posten. Varför använder kvinnor som strävat sig upp till toppen samma urgamla tankemall som män? Kulturella ramar ligger som ett fångstnät över landet och ön. Förmåga till gränsöverskridande saknas. Kvinnliga politiker tycks dansa kring enebärebusken. Varför tar de inte ett steg ut på eget bevåg, när möjligheten ges, skapar nya ytor och konstellationer. Framtida samhälle, nya generationer och klimatet kräver att gamla mallar skrotas, att ledarskap skrider ut i det farligt okända.
Varför går inte Annie Lööf och Eva Nypelius före, lämnar det Thatcheristiska tänkandet? Ensam är inte stark. Inte några få kvinnor i mängden av män heller. Kvinnor i alla sfärer som klivit ut på okänd mark i metoorörelsen har vågat det som tidigare syntes omöjligt. De kräver förändring inte bara i sängen utan också på arbetsmarknaden, i styrelser och vetenskapsråd. För det krävs ett starkt och tydligt samlat kvinnligt ledarskap över alla partigränser. Kvinnor som går i bräschen för det kvinnor alltid eftersträvat ett jämlikt samhälle utan skuldbeläggande och klapp på huvudet.