Hon var den ogiftaste av gifta kvinnor, Winnie Mandela. Hon tillhörde kategorin kvinnor som väntade liksom Homeros Penelope, fast under trycket av en social lag skapad av män som går i strid och förväntar sig en omänsklig trohet.
I 27 år förkroppsligade hon alla väntande kvinnor. Winnie delade sin livssituation med många afrikanska kvinnor vars män fängslades, gick i exil eller separerades, när maken tvangs bort i gruvor i det arbetssystem apartheid skapade. Där männen i sin tur ofta bildade en ny familj. För sydafrikanska kvinnor blev och är Winnie, uMama Africa, nationens moder.
Winnie blev en fighter. Medan Nelson Mandela satt på Robben Island var det hon som bar kistorna med de frihetskämpar som regimen ständigt dödade. Hon fanns alltid på plats vid de tragedier regimen skapade. Genom hela sitt liv var Winnie tvungen att slåss. Hon blev apartheids motkämpe eller snarare om vi skall vara ärliga lade västvärlden kampen på hennes skuldror. Hon fanns alltid där med sin höjda näve i alla väder. Vi förväntade oss det av henne. Hon blev vår ikon.
Det vi glömmer är att hon utsattes för våld, tortyr, bannlysning och förflyttning. I 491 dagar satt hon, en ensamstående småbarnsmamma, isolerad i det fängelse på Caledon Square i Kapstaden, som turister idag passerar utan att höra de skrik som fortfarande sitter i väggarna.
När apartheidregimen inte längre kunde tygla hennes inflytande och hon tilldrog sig internationell uppmärksamhet, ryckte regimen upp henne och hennes barn med rötter och placerade dem i en kåkstad långt från Soweto, familj och vänner, i det vitaste av vita landskap, boernas hemland Orange Free State. Där utsattes hon under åtta år för ständiga brutala påhälsningar av säkerhetspolisen. Dag som natt trakasserades hon. Vad skedde i henne?
Efter åtta år lämnade hon Brantfort 1987 utan lov och lät unga pojkar i Soweto bli hennes säkerhetsvakter. Där någonstans gick det snett och hon anklagades för en ung pojkes död. Något som aldrig kunde bevisas.
Men hon blev den enda i ANC ledningen som ställdes inför Sanningskommissionen. Ingen enda man i övriga ANC ledningen oavsett vad de utfört under kampen mot apartheid valde att be om ursäkt för sina under åren utförda dåd. Inte heller de vita arkitekterna och förövarna bakom apartheid trädde fram inför Sanningskommissionen.
Winnie som kvinna avkrävdes en ursäkt för det som skett i hennes närhet. En kvinna fick som alltid ta på sig allas skuld, medan så många andra orättfärdigt slank undan. Inte alla män inser att kvinnor utsätts för långt mer provokationer och prövningar än sexuella trakasserier.